Så här års springer alla kolleger med Viktiga Titlar omkring här på jobbet och pular med summeringar av fjolåret och viftar med planer för det kommande. Jag tänkte göra detsamma, men då ägna mig åt betydligt viktigare saker än vård, skola, omsorg, ekonomi och annat trams – nämligen löpning.

Löparåret 2011 slog för min del nya rekord, vilket jag blivit lite bortskämd med. Denna gång känns det dock extra kul att kunna konstatera att jag lyckades kombinera både bättre resultat och högre träningsmängd med ett helt skadefritt år. Visst förekom det lite känningar då och då, främst efter Stockholm marathon, men jag lyckades då besinna mig och vila eller rehaba bort skiten innan något gick sönder på riktigt. Och att vara sliten efter en mara tycker jag inte riktigt räknas som en skada.

Känningar som eventuellt varit varningssignaler har jag förvisso haft några gånger men då har jag lyckats ta det lite lugnare en stund tills det släppt. Inga träningsuppehåll längre än ett par dagar har krävts.

Kontinuiteten har säkert spelat in när det varit tävlingsdags. Den egentliga säsongen inleds traditionellt i Klintehamn med Vårterrängen och det blev en försiktig, eller snarare nertränad, säsongsöppning, över minuten långsammare än året innan. Även Guteterrängen två veckor senare gick på tunga ben men med bättre resultat (15:18 på officiellt 4230 m, vilket skulle ge 3:37/km, godkänt på en småkuperad bana mitt i en mängdträningsperiod).

I maj blev det sedan allvar av tävlandet. Terräng-DM 12 km på 44:51 (PB med 29 s, snittfart 3:44), Kungsholmen runt HM 1:21:47 (snitt 3:52) och sedan själva huvudnumret, Stockholm marathon 2:53:47 (4:09 i snitt, dock ganska ojämn split) innebar tre snygga putsningar av PB. På halvmaran rena massakern, men det berodde ju mest på att jag inte haft något riktigt representativt resultat tidigare. 1:26 hade ett par år på nacken och var satt innan jag började trissa upp längd och mängd ordentligt på träningen – jag var då mest tränad som en millöpare.

Sommarens lopp, som året innan brann inne på grund av skada, blev det lite si och så med av logistiska och planeringstekniska skäl. Det var helt enkelt många krockar och efter lyckade maj kunde jag bjuda på att låta frugan vinna några av dragkamperna. Två starter blev det ändå i juli med Viruddenloppet i När med 37:22 på milen i störtregn och hård vind som prestationsmässig höjdpunkt. Det kändes som att den insatsen under mer normala förhållanden borde ha gett en tid en trygg bit under 37 (mitt PB på distansen är 37:20 på bana). Visby halvmarathon var godkänd, men inte mer. 1:22:44 duger förvisso, men jag hade hoppats putsa tiden från maj en bit. Halvtaskig dagsform i kombination med otaktisk löpning – alldeles för snabb första halva – grusade de förhoppningarna.

Blodomloppet gav en miltid på 37:39, vilket även det bör motsvara någon minut snabbare på en slät bana. Som kuriosa innehöll detta lopp min särklassigt snabbaste kilometer någonsin, enligt banans officiella markeringar. 1:56, smaka på den. Kilometern innan “gick på” 4:32… Min inbyggda farthållare måste ha gått sönder.

Lidingöloppet blev nästa PB-putsning med 2:06:40 (en löjligt försmädlig 201:a plats och officiellt snitt på 4:13, även om korrekt banmätning på 30,4 km ger 4:09).

Högklintsloppet gav en ny PB-notering med 14 s, 27:35 på 7,5 km, snittfart 3:41 på den med gotländska mått mycket kuperade banan. Årets sista, Lucialoppet, gick däremot i styv kuling med motvinden på andra halvan så där fanns inte PB på världskartan. 41:10 på 10,6 km är ett par minuter långsammare än jag borde mäktat med och ca 1:20 långsammare än mitt pers från 2009. Men öpningen med 17:40 på första halvmilen var ju hygglig…

Andra rekord detta år: över 10 mil på en vecka vid ett tillfälle och över 9 mil vid ett antal tillfällen. Långpassen i höst (efter Lidingö) har varit lite kortare och mer sporadiska men det har ändå blivit 11 pass mellan 20 och 30 km med ett snitt på 24,5 km. Frånsett andra halvan av december faktiskt mer godkänt än jag uppfattat under tiden, så det är ju skönt att kunna gå tillbaka och analysera i efterhand.

Sedan jag började registrera träningen på Funbeat den 13 september har det blivit totalt 81 pass på 4564 minuter (ca 76 timmar om jag räknat rätt) och totalt 991,3 km, ett snitt på 12,23 km per gång jag klätt om.

Med blickarna mot det år som nu börjat är siktet inställt i huvudsak på två tuffa men fullt realistiska mål: sub 2:50 på maran och sub 2h på Lidingöloppet. Av dessa tror jag faktiskt Lidingö blir tuffast. Som övriga målsättningar (förutom det självklara att få fortsätta vara skadefri och frisk) finns sub 1:20 på halvmaran, medan sub 37 på milen mest borde handla om att faktiskt göra ett millopp under sådana förhållanden att jag kan prestera på topp. Rätt dag och rätt förhållanden på bana tror jag till och med 36 kan vara inom räckhåll.

Sub 35 hinner jag nog tyvärr aldrig nå innan åldern börjar ta ut sin rätt men helt omöjligt är det kanske inte 2013 eller 2014 – dock krävs det i så fall fortsatt målmedveten träning i 8-10-milaklassen utan skadeuppehåll, vecka efter vecka efter månad efter år. Om det är realistiskt i min verklighet är nog högst tveksamt.

Fortsätter kurvan som den gjort de senaste åren ryker säkert en del andra personliga banrekord på vägen, men det är mindre att orda om så här i förväg.

Ett bonusmål skulle kunna vara att försöka blogga lite oftare. Jag märker när jag bläddrar tillbaka hur vansinnigt kul det är alla läsa sina gamla noteringar och blogginläggen är faktiskt roligare än de mer summariska kommentarerna i träningsloggen. Bättring.