Det gäller att toppa formen vid rätt tillfälle. Ett mer fullständigt fiasko än jag presterat under 2015 i det avseendet är svårt att föreställa sig.

Grundträningen började fint redan i november -14 och mitt i mängdträningen persade jag med 3 sekunder i årets första tävling, Vintercupens 8-kilometersetapp. Inte precis årets viktigaste tävling. Det skulle bli årets enda PB, men det var jag lyckligt ovetande om när jag fortsatte att mata mil.

Årets absoluta formtopp lyckades jag sedan pricka till ett återhämtningspass den 17 mars. Jag tror det är sådant som kallas för att “vaska form”. Efter massor av mängd hade jag softat lite inför VC 2-km den 14/3, utan att känna något direkt lyft. Vila söndag, intervaller måndag och så skulle jag bara jogga lite stillsamt i skogen på tisdagen. I aquasocks, eftersom jag hade lite skoskav. Joggen började i 4-fart enligt klockan men det trodde jag inte på. GPS:en kan ju visa lite fel i början och så lugnt som jag tassade fram måste det vara fel. När tredje km gick på 3:36 och den fjärde – i svag uppförsbacke på den knixiga skogsstigen bort mot Träkumla – passerade på 3:48 utan att jag var det minsta andfådd kände jag mig helt oslagbar. Inget av mina gällande pers (med undantag för marathon, eftersom jag inte kört tillräckligt långa långpass för det) hade överlevt om jag tävlat den veckan. Det var ungefär så långt jag hann i tankarna innan jag snubblade på en rot, höll på att slå ihjäl mig och aldrig mer kom tillbaka till den känslan igen. Hoppsan.

Nu var det inte roten eller fallet som fällde säsongen. I stället fullbordade jag två mångdveckor på totalt 127+110 km innan en benhinneinflammation satte stopp för det roliga. Därefter blev resten av året liksom aldrig mer än medioker. Inte usel kanske, men aldrig riktigt bra heller.

Träningsmässigt hade jag lovat mig själv att inte vara fullt så kilometerkåt som 2014, men köra mer alternativ och kompletterande träning. Det gick ju som det gick i början – första kvartalet snittade jag 93 km i veckan – men sedan fick jag liksom hjälp på traven att hålla mina egna löften. På helåret blev det ungefär remi med 2013 i km-samlingen, det vill säga cirka 370 mil, men jag nådde faktiskt målet att träna 20 000 minuter inklusive alternativa träningsformer. Ca 2000 minuter mer än föregående år.

Som jag redan nämnt blev det inga fler pers. Närmast var jag på Lucialoppet där jag sprang på sekunden lika snabbt som 2013, vilket också råkar vara ynka fem sekunder snabbare än i fjol. 39:04-39:09-39:04 får väl betraktas som en studie i jämnhet, men nog fan borde det vara möjligt att ta sig under 39 någon gång? 

Även på Högklint var jag så där försmädligt nära att räkna hem ett pers. 27:02 i fjol kändes redan slaget när jag rundade nyponbusken efter 12:50, men hemvägen blev en seg historia och trots en heroisk spurt missade jag med en en ynka sekund.

Även ett inofficiellt PB-försök på 5000 meter slutade med remi. 17:31 på ett träningslopp är ju i och för sig inte så tokigt men det hade suttit fint att kunna springa bara ett par sekunder snabbare.

I brist på PB får jag fokusera på placeringar och det blev faktiskt en efterlängtad seger i Säpojoggen, även om tiden var några sekunder långsammare än i fjol. Dagen därpå fick jag spurtdäng i Almedalsloppet men en andraplats var inte heller så tokigt. När jag googlat fram att vinnaren Christofer Salmén gjort 34:15 på milen så sent som i maj kändes det plötsligt riktigt bra att ha kunnat pressa honom ända in i mål. Även pallplatserna i Lucialoppet och NXR var kul. I NXR fanns det visserligen ingen riktig utmanare bakåt men i Lucialoppet slog jag för första gången någonsin Marcus Larsson. 

Min sämsta tävling i modern tid var däremot DM i halvmarathon. Tiden (1:27:44) säger dock inte så mycket eftersom jag slog av efter 12 km och bara joggade hem. Tredjeplatsen var såpass ohotad att jag hade råd med det utan att tappa placering…

Den återkommande attacken mot 36-minutersvallen hade, som sagt, varit skitlätt typ den 19 mars. Första försöket kom inte förrän i juli, på Viruddenloppet. Jag klarade mig precis under minutgränsen, men tyvärr fel minutgräns: 36:58.

Ny attack ett par veckor senare på DM 10 000 m. Det blev ett bättre försök, till och med ett ganska bra lopp, men värmen gjorde att jag förbrukade 27 sekunder för mycket.  

Höstens huvudmål, Lidingöloppet, blev lite av ett fiasko. Inte så att jag klappade igenom men nästan två minuter långsammare än i fjol är förstås underkänt. Jag tappade lite på en väl försiktig start men det hade ju inte gjort något om det inneburit att jag haft kraft att avsluta starkt. Nu blev slutmilen bara marginellt snabbare än för två år sedan, då jag rusat som en idiot i början. Det var bly i benen trots att huvudet kändes bra.

2016 vill jag slå åtminstone ett par pers, och helst på distanser som räknas. Typ 10k, 5k, halvmarathon eller liknande. Eller Lidingöloppet, för den delen. Hur det ska gå till får jag skissa på, men en ökad satsning på styrka och explosivitet behöver jag nog få till. Kortkorta sprintbackar och olika övningar i det nya utegymmet på P18 måste in på ett naturligt sätt i mixen. Enligt illasinnade rykten blir jag nämligen inte yngre.