Så här mindre än ett dygn innan Blodomloppet Visby slits jag av ett dilemma.

Ska jag satsa på att göra en bra tid och bra insats på den riktiga distansen eller ska jag skjuta in mig på det dignande prisbordet och kuta halvdistansen, med goda segerchanser?

Om jag springer 10 km och överträffar alla tidigare insatser i detta lopp blir jag kanske femma eller sexa. Om jag gör en halvstabil insats på femman bör jag vinna, om inte någon okänd förmåga dyker upp till start eller om Tommy och Rasmus i största hemlighet legat på höghöjdsläger och kört dubbelpass de senaste tre månaderna. 

Det känns på något konstigt sätt lite fel att välja bort konkurrens och gå för seger i ett tunnare startfält. Varför känner jag så?

Jag får kanske göra en sondering och ta reda på vad som ligger på prisbordet innan jag bestämmer mig. Förra året var det både pulsklockor och fullproppade matkassar till vinnarna, så i år borde det ju vara minst en ny BMW eller så. Lite utveckling måste man kunna förvänta sig.