Tjoho, jag vann!

Men den glädjen grumlades snabbt när man kollade lokaltidningarna. Tydligen var det rollatorklassen jag tävlat i, eftersom tiden påstods vara 23:13. Jag fick dessutom spö av damvinnaren Anna Olsson med cirka två minuter. Allt enligt pressen, och står det i tidningen är det ju sant.

Det är inte lätt, men jag försöker skaka av mig vanäran och i stället glädja mig åt segern och den finfina brödrosten (som är påtagligt lik en kabinväska och ett presentkort på ICA).

Hur var det då, i verkligheten?

Jo, till att börja med var det en helt perfekt kväll för löpning och folkfest. Soligt, svaga vindar och lagom varmt.

Att jag skulle byta sträcka togs emot lite blandat. Jag hymlade i alla fall inte med orsaken – jag ville vinna, och den chansen fanns inte på 10 km.

Har man sagt att man tänker vinna blir det ju dock en viss press, särskilt när man gjort en sådan taktisk manöver som att byta till ett lättare startfält. Jag kunde ju inte vara helt säker på vilka “dark horses” som stod och tryckte i folkmassan vid starten.

Efter skottet hamnade jag dock i ledningen redan efter första steget. Jag hade några löpare i rygg ut från Gutavallen, varav en var Tommy Öman – förra årets brödrostkung. Utan framförvarande löpare att anpassa sig efter var det lite knepigt att hitta rätt tempo från början, och inledningen av femkilometerslopp kan vara ganska hårda. Tempot är såpass högt att man lätt hamnar i syraskuld när pulsen inte hinner gå upp snabbt nog. Jag tyckte jag öppnade ganska kontrollerat men enligt Tommys GPS (det här är ju Blodomloppet Visby vilket innebär att loppets kilometermarkeringar sitter lite varsomhelst) gick hans första km på 3:16. Vid det laget hade jag en liten lucka så jag torde ha öppnat kring 3:14 eller så.

Det var uppenbarligen i brutalaste laget för förföljarna för så fort vi kom in på andra kilometern försvann flåsljuden bakom mig. När jag svängde 90 grader i slutet  av Backgatan kostade jag på mig en liten flukt bakåt och såg att gruppen släpade med minst 40 meter.

Resten av loppet var en ganska avslagen historia, men jag måste ändå säga att ensamlöpning är en helt annan sak när man leder. Det innebar ju till exempel att jag slapp jaga livet ur mig uppför Lasaretts- och Rackarbacken. Det var rätt härligt att komma som ledare fram till hejaklacken i Rackarbacken.

I slutet av Norra Murgatan frågade jag ledarcyklisten om det var lugnt bakåt och han svarade att ledningen var minst 75 meter. Därmed var det i princip klart, hur starka avslutare som än dolde sig i förföljarklungan. Defilering är kanske mycket sagt, men jag sprang bara så fort som jag behövde.

In på Gutavallen, och i slutet av bortre kurvan upptäckte Tommy Wahlgren vid mikrofonen att jag var på väg in. Jag viftade lite med armarna och inhöstade lite publikstöd innan jag passerade målmattan. Mindre än fem sekunder efter målgång var Tommy framme för segerintervju, så det var ju tur att jag inte behövt gå för fullt. Jag tror att jag lyckades göra mig förstådd. Intervjun kan sammanfattas som “Grattis, men brukar du inte springa längre?”, “Tack, jo, men jag ville vinna”, “Är du nöjd med tiden?”, “Den bryr jag mig inte om, jag ville bara vinna.”.

Bakom mig dröjde det 20 sekunder innan den otippade tvåan Oscar Owen Bergmark – en 16-årig innebandyspelare – svepte in. Tommy (Öman alltså, inte Wahlgren) fick en spurtstrid om bronsplatsen och knep den med en sekunds marginal, nio sekunder efter Oscar. Tur att jag bytte sträcka, annars hade Roma missat segern i en klass. Nu blev det rent hus – Roma i topp på både 5 och 10 km, dam och herr.

Nu har blaskan rättat på webben så man törs länka:

Helagotland.se (jag syns på bild 3 från starten på korta loppet)