Cykelturer och oturer

29 May 2017

En annan dag, när det begav sig, skulle vi ut på cykeltur till Salmaser Höhe. Det var årets
första tekniska cykling för oss båda. Alltihop var så somrigt att sinnena
knappt kunde ta in allt: Ängar fyllda av vajande smörblommor, nöjda kor med
fluffiga viftande öron, dövade av stora rungande bjällror. Grönfink,
gransångare, trastar, en liten kungsfågel och en högljudd hackspett gömde sig
bland nygröna trädkronor. Luften dallrade av årets första riktiga värme.

Jag skrev en liten
text om det. Om hur glad jag var att återse det nu kära gamla spåret, med
rötter och stenar och branter och drop. Och hur överraskande denna glädje var –
nu igen! Som om jag aldrig lär mig; att nyförälskelsen i början av varje säsong
är något jag älskar med säsongsanpassad “träning”.

Sedan blev det några
tankar om vad jag tänker, precis i sekunden innan ett svårt hinder, och hur det
påverkar utkomsten. För mig är ju “tänka positivt” inte bara en
klyscha – det har visat sig vara något jag måste göra, med eller utan en viss del
tvång, för att komma över de hinder som upplevs… svåra. Ja, rotmyller och
sten-labyrinter och sådant. Men möjligtvis kan det gälla även generellt och
metaforiskt.

Men! Nu är den gamla
rundan sedan länge passé. Emellan har det blivit både alpinklättersäsong och
skid-topptursavslutning. Så jag skrotade det gamla inlägget, liksom några andra under våren som helt enkelt aldrig hann komma upp innan det redan kändes gammalt
och glömt. Det flesta handlade bara om mina stackars klagande höfter ändå.

Så nu, i väntan på
något litet skrivet om alpinklättringen, försöker jag nu med den senaste
cykelturen i stället…

Hauchenberg

Vi hade fått tips på
en ny runda av grannens cykelkompis. Hauchenberg, tekniskt med mycket rötter
och lite branter, över en ofta skogsklädd men ibland blomstrande ås. Väldigt
likt Salmaser Höhe. Att komma till startpunkten för turen är ett maraton i sig,
så vi tog det lata alternativet; packade några extra flaskor vatten i bilen,
satte cyklarna på taket och tuffade iväg.

Mysiga trakter är
det allt. Längs den lilla kringlande landsvägen upp från Immenstadt norrut blir
det lantligt på riktigt; kuperat, med mycket ängar och åkrar. Det är en sådan
där dallrande varm och solig dag, så varenda traktor är ute för att samla in nyklippt
hö. Vi är så tacksamma över att inte vara allergiker. Luften är verkligen tjock
av hödoft.

Strax ovanför den lilla
orten Knottenried finns en parkeringsplats där man kan stå gratis. Gott.
Klockan är visst redan nästan 11, ändå är vi ensamma trots att det är mitt i
Krisit Himmelsfärd-helgen. Verkligen avsides! Eller inte helt ensamma; sex
traktorer brummar runtomkring.

Genom byn Diepolz
kommer vi till en grusväg som, krympt till en liten stig, leder upp på åsen.
Jag sparar lite på benen och promenerar; här var plötsligt alldeles
överraskande brant med rötter och djupa diken. Min CykelPartner är inte lika
återhållsam. Det är så explosivt som träning kan bli. Han kommer helt säkert få
lida för det senare, tänker jag.

Själv vet jag
egentligen ingenting om rundan, bara följer i lämmeltåg. Släpar cykeln framför
mig här och var, cyklar där det går och tackar skogen för skuggan. När vi redan
efter 200 höjdmeter når turens högsta punkt är jag lite paff. Var det allt? 🙁
Hmm, det får nog bli ett extra träningspass senare idag…

Den fina knöliga
stigen fortsätter horisontellt, ur ett större perspektiv i alla fall, kuperat
ur vår mer begränsade synvinkel. Jag trodde aldrig att jag skulle säga något
sådant, men det är faktiskt lite för tekniskt enkelt. Roligt ändå, men inte sådär riktigt ihållande utmanande. Förrutom på några få ställen, där det plötsligt
blir så knöligt att även CykelPartner måste putta på styret.

Nästan mer
ansträngande blir det att lyfta cykeln, om och om igen, över alla grindar till
kohagar. Visst är de söta med sina fluffiga stora öron, men en och annan
baksida har de visst också… Vi kanske skulle komma tillbaka på vintern för att
få något flyt…? Någonstans kring 10 lyft tappar vi räkningen, men det fortsätter i täta intervall.

Halvvägs in finns
ett öppet utkikstorn. Himlen är blå, sikten klar, så vi ser ända till Zugspitze
i öst. I väst tornar snöklädda Säntis. Däremellan en himla massa annat, men min
CykelParter tröttnar innan jag hunnit läsa alla namn på panorama-skylten.

Efter några ängar till börjar det gå nerför. Till skillnad från på Salmaser, så tappas alla höjdmeter
här direkt, på en enda gång. Jag har sadeln ända nere vid ramen, men det
känns som om den är för högt upp ändå. Jag lutar mig så långt bak jag kan, men
ändå räcker det inte rikitgt till. Kort sagt, det blir så brant att jag till
slut måste hoppa av. CykelPartner fortsätter naturligtvis. En sträcka, kanske 40-50
meter i skogen över jordig och rotbelamrad klippa, och med flera träd att
svänga runt eller rasa in i, är så brant att jag snabbt övertygar mig om att
sträckan är helt o-cykelbar. Ja, för oss vanliga dödliga i alla fall, vi som
inte har lika många liv som de galna proffsatleterna i Red Bulls mer extrema
tävlingar.

Men CykelPartner
måste naturligtvis testa. Jag försöker hinna fiska fram mobilen för att kunna
ringa 112 snabbast möjligt, men innan jag fått fram den är han redan nere,
strålande av ny energi från adrenalinruset.

Vi behöver inte orda
mycket om det. Jag vet alltför väl vilket rus han befinner sig i just nu. Han
kan få stanna där en stund till, nu när han ändå fortfarande lever. Vi trampar
vidare, över en äng hämtad direkt ur Sound of Music.

Efter det sista
branta partiet, där jag meddelat att jag ‘aldrig kommer cykla det här spåret
igen – någonsin!
‘, är det dags att höja sadeln igen och ställa in sig på
avkoppling. Vi måste nu runda berget för att komma tillbaka till parkeringen;
mest asfalt, men det är fullt förlåtet så snart vi hittar en “Käsomat” längs vägen. Käse betyder
ost på tyska, alltså är det en ost-automat vi hittat. Vilken lyx – lokal ost, 24/7! Vi köper en medelgammal och rullar vidare, de sista meterna till bilen.

Nu trodde du allt
att det var klart för denna gång! Det trodde vi med – men inte alls!

Vi har en sån där
bil som, när man låser den, automatiskt låser även öppna dörrar samt baklucka
så fort man stängt dem. Om då den enda medförda nyckeln råkar ligga i en
cykelryggsdäck i bakluckan, kan det förstås ställa till visst besvär.

Så… vad gör man?

Vi går igenom vad vi
har tillgång till. Båda ryggsäckarna är inlåsta, liksom våra plånböcker och
cykelhjälmar. Men vi råkar faktiskt ha en och en halv flaska vatten framme, samt
två små bananer. Vi har en telefon, bra om man antingen vill ringa låssmed eller hitta hem, och
några stycken stora mynt. Och jag, som valde att ta mina långa tunna tights för
att slippa bränna benen i solen, har som tur är två fickor till förfogande: En
liten på låret som precis rymmer enmobilen, och en ännu mindre där bak som rymmer
några mynt. Som av en händelse har vi alltså precis det vi skulle behöva för
att cykla hem. Nja, cykelhjälmarna vore bra att ha förstås, men nöden har ingen
lag. Vi håller oss mestadels till små cykelvägar ändå.

Så då var det
bestämt: vi cyklar hem. Och sedan får jag cykla tillbaka med en extra
bilnyckel. För CykelPartner hade ju redan tidigt på rundan återvunnit en
tidigare överansträngning i ena låret, så bara hemfärden blir prövning nog för
honom.

Efter en kort
uppförsbacke börjar så dagens andra tur med en härligt lång, kurvig nerförsbacke,
ända ner till Immenstadt. Blick över ängarna och den stora alpsjön där nere.
Alltid bra att börja med gott humör.

Sedan är det många,
många kilometer på grusväg längs med floden Iller, där folk badar och grillar
och spelar volleyboll längs stränderna. Det är verkligen hett, men träden ger
skugga ibland.

I Oberstdorf blir
det stopp för bakelse. Är det någon gång man verkligen borde unna sig en saftig
Apfelstrudel så är det väl nu. Den sitter fint inför stigningen hemåt.

Till sist då, för
vissa av oss, bilvägen upp till hemmets boning. Det är mycket trafik
såhär på Himmelsfärden, och inte lätt att avvika från den rätt smala och
slingrande huvudvägen. Ibland bildar vi kö. Vi saknar våra hjälmar. Det är bara
omkring 300 höjdmeter, men snabbt går det inte nu.

Hem ljuva hem!
Sällan är synen av vår uppfart så ljuvlig, men attans, här finns inte mycket
tid att förlora. Klockan är redan efter tre och jag är ju inte klar än. Dricka,
toa, mineraler och en banan, dricka mer, fylla drickflaskan och även en
sadelväska med förnödenheter, och ej att förglömma, en extra bilnyckel.

Fortfarande utan
cykelhjälm rusar jag ner mot Oberstdorf. Det känns lika naket som innan, och de få
andra cyklister jag möter hejar inte som jag annars är van vid. Jag känner mig
som en förrädare, en belastning på samhället, en ofrivillig skurk.

Jag lyckas navigera
tillbaka till grusvägarna längs Iller. Det är fortfarande så varmt att många
badar. Jag har det rätt bra, egentligen. Trots att rumpan inte alls är van vid
cykling, just nu, så klagar den inte nämnvärt. Kanske är den avdomnad? Och det
känns trots vinden som om jag hade en liten motor där bak, benen bara snurrar
på av sig själva. Någon gång per halvtimme unnar jag mig ett vattenstopp. På
det första måste jag dessutom kolla att bilnycken verkligen ligger i
sadelväskan, trots att jag redan dubbelkollat, och där ligger den ännu tack och lov.

Jag tar samma väg som vi tagit på väg hem. Därför vet jag redan att det kommer bli 84 km och 740
hm extra utöver dagens planerade träning. Eller 100 km, 1250 hm och väldigt
många rötter totalt. Såhär närmare slutet av alltihop, gör det med andra ord inte
så mycket när en och annan medelålders man i lycra på smäcker ram trampar förbi
mitt heldämpade ekipage. Jag hälsar glatt och känner mig oförskämt nöjd med livet; träden
är gröna, solen smeker, vattnet glittrar – vad mer kan begäras av en ledig
sommardag?

Till och med genom
Immenstadt hittar jag fram. I’m on a roll! Att hitta är inte min starka sida alls,
men jag får erkänna att vi har åkt igenom den stan ganska många gånger nu.

Vid stora alpsjön
bär vägen sedan uppåt, smalt och vindlande. Det finns inte längre någon cykelväg att
hålla till på. Många bilister kör om med tacksamt stort avstånd. En och annan
vrålar förbi med någon knapp decimeter tillgodo, oftast vid möte från andra hållet.
Ja, så är det att vara cyklist, förstås. Men det får mig att sakna cykelhjälmen
ännu mer.

Jag passerar de
yppiga ängarna för tredje gången idag. Smörblommor och orkideer och inte
minst alla saligt idisslande kor. Kommer upp till Knottenried. Det är ett ortsnamn
jag nog aldrig kommer glömma. Det går långsamt nu, men det är inte långt kvar.

Väl framme kan jag
inte hjälpa att hålla andan, tills bilen är upplåst och alla dörrar är öppna med
extra säkerhetsstopp mot eventuell stängning – av vind eller av allmän otur, och när nycklarna sitter i tändningen. Först efter alla dessa åtgärder kan spänningen i
nacken rinna ner genom armarna och försvinna ut i kvällsbrisen.

Slutet gott, allting
gott. Jag ler och tänker på det man brukar säga; “Be careful what you wish
for
“. Tidigare hade jag ju önskat en lite längre runda, och visst blev det så. Rumpan kvider lite lagom och kroppen är lätt uttorkad, men jag måste
medge att det blev en väl utnyttjad sommardag ändå.

2 Comments

  1. Anders

    Hehe. Oväntade långpass och dessas krav på pannbenet är fint att kunna plocka fram ur minnet när det tar emot lite på tävling 🙂

    Reply
  2. Precious

    En verkligt rolig läsning om den här dagen i ditt glada, friska, vackra friluftsliv…

    Reply

Submit a Comment

Please Login to Comment.

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Frida Södermark: Mara med Klara

Inte trodde jag att det så snart efter Klaras födsel skulle bli tal om mara. Men om två veckor ganska exakt så är det dags och med ett snabbare mål...

paceUP! Nyhetsbrev – December 2022

Vi närmar oss årsskiftet och det gäller att göra en sista koll på budgeten för att få ut det mesta, för att sen lägga en bra grund för 2023 års...

Karo Move for a Smile

Under de senaste veckorna har Karo’iter över hela Europa aktiverat sig för att bidra till Move For a Smile. Ett event som anordnades genom Karo...

Vinnare Säsong 3, 2022

Vår tredje paceUP! säsong är över och avslutades den 30 september. I topp tre enligt bild nedan hade vi på första plats Rowan Knight från Sydney,...

paceUP! Nyhetsbrev – augusti 2022

Augusti månad och vi är tillbaka efter en välförtjänt sommarledighet 🙂 Det är nu vi förväntas vara pigga och ska kunna prestera som aldrig förr, och...

Coast to Coast USA – på cykel!

Jonas Albäck har gjort en ’Coast to Coast’ på cykel och ligger efter det etta i paceUP!s Topp 100 liga. Vi fick möjligheten att intervjua honom om...

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Frida Södermark: Mara med Klara

Inte trodde jag att det så snart efter Klaras födsel skulle bli tal om mara. Men om två veckor ganska exakt så är det dags och med ett snabbare mål...

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.