Idag är dagen efter. Ni vet den där dagen som är lite avslagen, som lite för gammal cola. Benen har gått i strejk, det går inte att resa sig eller sätta sig utan armkraft. Jag kör med älsklingen lite väl mycket känns det som. Kan du hämta det? Kan du göra det? Han ser inte ut att misstycka riktigt än.
Med tanke på att vi har två tävlingar kvar inom den närmaste framtiden så hinner det nog ändra sig. Jag får gottgöra honom på någovis, jag kanske skulle se vad jag kan botanisera fram för nytt experiment i köket? Eller så kanske jag skulle vara så gammaldags att jag gör kanelbullar? En påse sådana och en med äppelmos/kanel? Med tanke på hur han ställt upp så förtjänar han också en belöning! Jag kommer på något vad det lider, det gör jag nästan alltid 🙂
Jag pratade med mina löparkamrater som var med i loppet och den främsta teorin runt varför vaderna klappade ihop är ovana vid utelöpning. Det är inte alls omöjligt för inför LU förra året sprang jag betydligt fler långpass ute, våren var så kort i år. Det är lite för stor skillnad mellan platt löpband och Lidingöterrängen för att det ska vara rimligt att gå från det ena till det andra utan att köra några långpass ute. Jag kan ju inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om jag skött långpassträningen på samma sätt som jag gjorde förra året.
Nåja, det kommer fler lopp, fler tillfällen att ta reda på hur det skulle gå. Nästa år kapar jag tio minuter till 🙂
kar inte ha dagen efter snarare veckan 😉 men just den där skiftningen mellan underlag tror jag spelar stor roll, märker samma sak efter en vinter på skidro och löpband (det lilla), jag har inte använt samma muskler som i spåret.