Idag är jag lite stel, men inte så mycket som man skulle kunna tro. 50km i hyfsat kuperad terräng (tänk skogsstig, grusväg) sliter, men det var mitt fjärde lopp ute på Lidingö. Jag börjar kunna den där banan nu.

Igår åt jag inte så mycket som man skulle kunna tro, kroppen fick det den kunde ta emot. Mer kan man inte göra. Ikväll ska vi fira kanonloppet lite mer, igår var vi lite för trötta för att riktigt orka, så vi ska gå på restaurang och äta gott. Det är märkligt vad löpning kan röra till det för kroppen, jag hade feber i natt (enligt älsklingen var jag varm som en braskamin men jag frös så tänderna skallrade) och mat har jag varit sporadiskt intressead av.

Det löser sig med tiden, ger jag kroppen några dagar brukar den rätta till sig igen. Jag chockade den nog lite igår – jag chockade mig själv t om 😀
Platserna jag mindes från tidigare Lidingöultror kom och gick så fort, jag vet att jag reflekterade över saken och trodde det var inbillning till en början. Mot slutet insåg jag att upplevelsen berodde på att jag sprang så mycket fortare än jag gjort tidigare 🙂

Benmusklerna är svullna så det syns och de är så pumpade och stela att det kommer ta åtminstone 3-4 dagar innan det släppt, om inte lätt återhämtningsträning (typ promenader, väldigt lätt jogg) kan skynda på processen?

Nu laddar jag om för Göteborgsvarvet, 21,1km och det vore kul om jag kunde slå 2:20 men utan att ta ut mig (och det är viktigt!) eftersom jag ska springa Stockholm Marathon helgen efter – och då ska det gå undan!