Det var intervaller med vissa förhinder i dag.

Första trekilometaren började hacka efter knappt en km då min vid det här laget ganska slitna kropp inte riktigt hunnit mjukna ännu. Det högg till i höger höftböjare några gånger och efter 1,5 km slog jag av till 4:30-jogg. Nästa intervall gick bättre och på sista flöt allt som det skulle ända tills det var 500 meter kvar. 

Då började plötsligt hela världen snurra. Det kan vara obehagligt nog om man sitter ner, men när man springer i 3:30-fart är det faktiskt ingen höjdare. Däremot är det naturligtvis ingen ursäkt att avbryta en intervall utan mer eller mindre i sicksack sprang jag klart och klockade sista km till 3:34.

Efter att ha hämtat andan och druckit lite från kranen vid starten/målet joggade jag ner barfota på fotbollsplanen och då kändes det någorlunda normalt igen. Det var dock bara tillfälligt för nere i omklädningsrummet snurrade det till i omgångar. Det kändes lite obehagligt, inte minst eftersom jag glömt telefonen på kontoret och man vet aldrig hur ofta någon kommer förbi omklädningsrummet på eftermiddagen. Om jag skulle ha säckat ihop, alltså.

Snurrandet fortsatte sedan att komma i omgångar, för säkerhets skull kompletterat med lite (eller snarare ganska ymnig) kallsvett. Oron kryper på – är det huvudsäkringen som håller på att gå? Till sist ringde jag 1177 och fick det troliga diagnosen kristallsjukan, vilket ju inte ska vara farligt men däremot kanske kan vara ganska jobbigt. Sköterskan tyckte inte jag skulle “träna mer i dag”, så det var ju i alla fall ett sansat råd som jag utan större uppoffringar ska kunna följa.

Om min TomTom också fått kristallsjukan vet jag inte men när jag gav mig ut visade klockan 11.54 och när jag kom tillbaka var den 19.21. Jag var visserligen lite desorienterad men jag tror inte jag var ute i sju och en halv timme. Dessutom har det blivit 1 juni igen, vilket jag verkligen välkomnar. Det ska bli skönt med semester om en månad!