En gång om året vinner jag ett lopp. Synd bara att konkurrensen består av 11-åringar. Det förtar liksom lite av glädjen.
Fjolårets utmanare Jesper Forsman hade fortfarande känningar av sin sega skada och skulle jogga med eleverna, och den enda övriga tänkbara utmanaren i de regionala lönelistorna, Marcus Larsson, sprang Berlin marathon i söndags (2:44:27!!) och lämnade därför WO. De enda vuxna i startfältet var därmed Lollo Florin och några enstaka lärare som antagligen promenerade runt.
Som vanligt är det stor underhållning att se starten. Ungarna rusar iväg som om loppet var 390 meter, inte 3,9 km. Efter 50 meter låg jag troligen på cirka hundrade plats. Efter 100 meter på tionde plats, och efter ytterligare 100 meter återstod 3-4 grabbar som kämpade på något steg framför mig. En av dem pustade plötsligt “nu är jag trött, jag måste gå” och så var jag ensam i täten.
Så förblev det hela vägen. Den enda utmaningen var således att slå förra årets tid, 14:12, men utan att ha Jesper att tampas med visste jag att det skulle bli svårt.
Samtidigt blev det lättare att disponera loppet rätt när inte Jesper drog upp ett skoningslöst tempo på första halvan och jag kände mig betydligt piggare uppför Lotsbacken och vidare utefter Södergravar. In mot mål såg jag på klockan att tiden ändå kanske var inom räckhåll så jag försökte spurta på. Det gick nästan – 14:17 var fullt godkänt, inte minst med tanke på att jag ifjol bara sprungit 15 km på Lidingö och i år kom med en färsk tremilare i benen.
Arrangörs-Fredrik är benhård med att en vinnare är en vinnare så det gick inte att avstå priserna till förmån för snabbaste elev, men jag ställde mig vid målet och inväntade Moltas Fingal som kom efter ett par minuter. Han fick både förstapriset och spurtpriset, det tycker jag han förtjänade. Att Gotlands näst snabbaste Lidingölöpare slog 400 mellanstadielever känns inte så rättvist. Samtidigt är det knappast mitt fel att så eländigt få (och långsamma) vuxna löpare dyker upp, trots att loppet är öppet för alla region- och statsanställda.
Ha, ha:-) kan tänka mig det
Upps, där blev det inte rätt matematiskt, still med en aborrebacke så kan jag tänka mig att det var tufft med 3,40 också. Men man skulle kanske kunna säga att platt bana i 3,20 kan motsvara 3,40 på bana med aborrebacke i ansträngningsnivå räknat:-)..
Ungarna låg i drivor och kved efter att jag passerat. Det var lite som elevernas match mot lärarna i Monty Python’s Meningen med livet. 😉
3:20, det hade varit nåt det! 3:40 var snittet, på ett ungefär. Distansen är väl nånstans mellan 3,8 och 4 km, jag har mätt till 3,9 med kartverktyget.
Men helt allvarligt så är jag nöjd med min egen insats (banan innehåller för övrigt en backe som är nästan i Abborrklass, så man får smaka rejält på mjölksyran) men som tävling betraktad ger det inte så mycket att springa utan motstånd.
Jag hoppas farbror inte knuffade omkull några förskrämda 11 åringar;-) jag kan se det framför mig, barnen skriker i panik”-Akta er nu kommer den farbrorn som knuffade omkull Niklas förra året så att han bröt nyckelbenet” Skämt åsido, ett snitt på 3,20 min/km över 3,9 km är fortfarande inget man snyter ur sig, framförallt inte utan sparring, bra jobbat:-) Hade varit kul att vara med om Gotland legat aning närmre.
Jo, så är det kanske. Jag har tänkt så när jag någon enstaka gång vunnit något lopp för att alla andra de snabbare gotlänningarna uteblivit från start. Men då har jag i alla fall spöat vuxna långsamma löpare. Om jag står på startlinjen nästa år och ser samma typ av startfält så väljer jag nog att springa en vanlig träningsrunda i stället, så att de snabbaste eleverna får chansen att göra upp om segern.
Om 5-10 år när åldern börjar ta ut sin rätt kanske jag omprövar den inställningen och tycker att det faktiskt är en bedrift att slå sjätteklassare… 🙂
en vinst är en vinst.