Att gå runt och ha ont. Att vara rädd och bekymrad tär. Det tar mycket energi att bekymra sig över när jag kan träna som vanligt igen. Och hur lång tid det kommer ta innan jag kan knäböja igen.

Blir skitjobbig att umgås med för jag är ju inte glad. Går runt och låter det påverka mig alltför mycket. -“träning är inte allt”  får jag som kommentar. Nej det är inte allt men en väldigt stor del av mitt liv. Och att då vara så begränsad är knäckande!!!

Det värsta är inte att jag inte kan träna. Det värsta är rädslan att tappa formen och få ett helvete att komma tillbaka. Det värsta är också att inte veta NÄR jag kan börja träna som vanligt igen.

Men det känns som det faktiskt börjar bli bättre. SÅ jag har fått ett litet hopp nu. Mitt är ju en olycksskada, det är ju ingen överbalstning som kan ta månader att fixa. .Pratade med en kille som var med när det hände. Han sa: det knakade som fan när du la upp benet efter du vridit det och det lät som det hoppade tillbaka. Och då är det kanske bara en liten stukning nu och det är därför jag har ont.  – ge det en vecka säger alla. en vecka utan träning tappar du inte formen på. Lätt för dom att säga. Väldigt svårt för mig.