Jag gjorde som jag gjort några gånger förut: jag bestämde mig för runda och tempo först när jag börjat springa. Det fungerar väldigt bra.

Lägg sedan till att jag inte håller koll på klockan utan springer på hur det känns. Det brukar betyda att jag springer fortare än jag skulle våga annars, jag blir lite feg om jag ser hur fort det går och inbillar mig att jag borde bli trött. Vet jag inte hur fort jag springer lyssnar jag på kroppen istället, och den sa “tuta och kör” idag.

Jag vill prompt ha med klockan ändå, även om jag inte tittar på den så ofta under passet, för en av de roligaste sakerna näst efter att springa är att studera statistiken, tycker jag.

Första kilometern fick bli värdemätare, jag tänkte att om första kilometern gick lätt och ledigt fick det bli milrundan annars skulle jag ta någon av de kortare. Nu gick första på 5:45 eller något sådant och jag tyckte inte jag gasade speciellt mycket, så milen fick det bli. Benen var uppenbarligen sugna ju 🙂

Lite hattigt blir det med tempot när man gör så där, men pulskurvan är så jämn och fin att jag anser att jag lyckats hålla en jämn ansträngningsgrad genom hela passet oavsett vad kilometertiderna påstår. Det skiljer trots allt 26s mellan snabbaste och långsammaste kilometern men medelpulsen varierar bara med 4 slag. Då räknar jag inte in första kilometern i och för sig, för då hade jag snittpuls 130 men jag var helt ouppvärmd då.

Jag är förskräckligt nöjd i alla fall, oavsett hur jag vänder på statistiken nu i efterhand 🙂