Jag trodde inte själv att jag skulle orka. Men på nyårsafton grinade siffrorna emot mig: 30,6km kvar till 2 500km på ett år. Det var ju bara att svida om och ge sig ut. Jag visste att jag skulle få sällskap sista milen, det gjorde de två första mer uthärdliga, för benen var sannerligen inte lyckliga eller pigga.

Det gick väldigt sakta på slutet, benen var så trötta att jag får börja gräva bland ultraloppen för att minnas något tillfälle då jag varit lika trött. Löpsteget till trots gick det sakta, och jag undrar i mitt stilla sinne vad folk tänkte som jag mötte. Jag måste sett eländig ut på slutet.

Idag sitter jag mest still och myser. Det nya årsmålet får väl bli 2 600km då, fast jag har en idé till: 1 styrkepass i veckan, alltså 52 pass ska klaras av under 2016.

Det är en utmaning att bita i för en som inte vanligtvis kommer ihåg sin styrketräning.