I vanliga fall brukar det vara mamma som följer med och hejar på lopp och numera även passar barn medan jag och maken springer, men nu inför Falkenbergs stadslopp ville även pappa följa med och bjuda på middag efteråt. P g a sjukdom och svårigheter med rörligheten kom han inte ut på längre turer så ofta nu för tiden, så den här utflykten såg han verkligen fram emot och han längtade efter att gå utmed havet med sin rullator medan vi sprang och därefter få äta segermåltid på Strandbaden. Han bokade bord och t o m en barnstol till lilla S.
Nu blev det inte som någon av oss kunnat föreställa oss och när mamma var med mig, maken och lilla barnet och lunchade i soliga Botaniska häromdagen fick hon, från sjukhuset där hon lämnat honom vid gott mod någon timme tidigare, telefonsamtalet som ingen vill ha och trots att hon och jag tog oss till sjukhuset direkt var det för sent.
När vi stod där vid hans bädd och undrade hur världen skulle se ut i fortsättningen sa jag att nu blir det inget Falkenberg på lördag för det skulle kännas konstigt. Mamma tittade förvånat på mig och sa att det är självklart att vi ska åka dit och äta vid havet. Pappa hade ju bokat bord och han hade verkligen velat att vi skulle göra det här tillsammans. Man måste göra trevliga saker också.
Dagen efter kom systern ner från norr, men trots att jag sa till henne att hon också borde springa Stadslopp för pappa hade velat att jag skulle spöa henne, så valde hon att inte delta.
Vi bilade ner i ösregn som ersattes av stekande sol söder om Varberg och efter att ha lämnat barn, mor, syster och systerdotter vid havet åkte jag och maken till starten. Uppvärmningen kändes bra och jag körde ett par ruscher men när jag stod där i startfållan som passande nog låg vid en begravningsplats fick jag en klump i halsen. Det gick över när starten gick och första km kändes bra och lätt. Jag hade satt Garmin på beskedliga 4:44-tempo och i uppvärmningen kändes det som lätt jogg, men i den tryckande värmen blev det snabbt jobbigt och benen blev tyngre och tyngre. Jag försökte peppa mig och tänka att det här springer jag inte för min egen skull men det funkade inte riktigt och när tempot masade sig neråt 5:30 kändes det bara hopplöst så jag klev av och gick till målområdet. Jag är glad att jag klev av för när jag gått den sista biten till mål var jag toksvettig och halvyrslig och hade begynnande huvudvärk. Maken kom i mål på sin sämsta tid sedan tidernas begynnelse och så snart han samlat ihop sig åkte vi och badade med återstoden av familjen i havet. Det var helt underbart och riktigt kul att få se hur mycket lilltösen uppskattade att bada någon annanstans än i sin badbalja.
Middagen hann beställas på restaurangens veranda men innan vi hann få in vår dryck kom en vägg av vatten från himlen farande över havet och dränkte allt i sin väg så vi fick avnjuta vår märkliga måltid i bekväma soffor med matriarken i högsätet och trots att jag valde att inte fullfölja loppet idag så var inte det mitt bestående minne av dagen.
Men nu funderar jag allvarligt på att fullfölja min loppresa genom Halland och springa Prinsens minne den 18/8, och då tänker jag både fullfölja och fetpersa.