Vaknade tidigt. Fint, varm och soligt ute. Fick en plötslig längtan att ge mig ut och springa. Märkligt, i hela mitt liv har jag hatat att springa, tänkt att min kropp inte byggdes för löpning. Nu har jag kommit till stadiet att jag längtar till nästa pass.

Idag hade jag en kompis med mig. Min skugga. Kände mig lite som Fantomen eller möjligen Lucky Luke. Antingen är det Fantomen som rör sig snabbare än sin skugga eller så är det Lucky som drar pickadollen snabbare än sin skugga. Strunt samma. När solen stigit lite sprang jag ifrån min skugga. Lyckokänsla.

Det finns en sak till som jag hatar. Uppförsbackar. De är bara konstruerade för en enda sak. Att bryta ner människor som kämpar för att få bättre fysik och därmed må bättre. Men uppförsbackar kan bekämpas med vilja och jävlar anamma.

Kan kanske sammanfattas med dagens bibelord från Paolo Robertos Twitter: Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.