Igår var jag på en mycket bra föreläsning om löpteknik som förklarade så mycket som jag själv märkt i min egen löpning men som går stick i stäv med etablerade sanningar.
Till exempel springer jag med färre steg per minut (spm) än “det optimala”. 165-170 spm brukar jag hamna på när jag springer bra, 170-173 om jag persar, inte de stipulerade 180 och absolut inte mer. Uppemot 200 brukar en del prata om.
För eliten stämmer det, för de som gör milen på en halvtimma och maran på två och en halv. De där snabba löparna. Men för mig, som gör milen på 55 i bästa fall gäller andra spelregler. I den fart jag springer gäller en annan siffra för att få flytet, tajmingen och den optimala kraftöverföringen. Annars far jag fram som Benny Hill istället, om jag försöker forcera antalet spm över vad som är optimalt för mig.
Nej, det som är viktigt att kolla på är kontakttid. Kort, explosiv kontakttid ger ett snabbare, effektivare steg. Om foten bara daskar till marken, jämfört med att dunsa i och verkligen landa, har du ett effektivt steg. Vi gjorde en sådan övning, samtliga stod på golvet och studsade med ganska hög frekvens, och fick successivt sänka frekvensen i studsandet tills vi nästan stod en sekund mellan hoppen. Det var en jäkla skillnad.
Det där fina löpsteget man ska ha kräver både styrka, explosivitet, balans, koordination och mycket övning. Men ingen som vet något om löpning säger att det är lätt. Det är lätt att bara ge sig ut och springa, men precis som vilken annan idrottsgren som helst så är det mycket teknik bakom. Springa är lätt, men springa bra är inte lätt.
Löpning är inte lätt.
Jag älskar att förstå saker, och mina egna upplevelser av hur löpningen varit har i flera fall gått stick i stäv med internetkrigarnas motton. I vissa fall har de faktiskt både utbildningar och en massa snabba tävlingar i bagaget, det är svårt att säga att de har fel då. Men min upplevelse har varit den i alla fall. Äntligen fick jag en förklaring till varför det är så. Varför jag sprungit några av mina vassaste lopp med träningsvärk i baken (hej aktivering av gluteus maximus) och varför 170 spm känts så mycket mer avslappnat och effektivt än 180.
Jag gör min grej, nu vet jag vad jag ska spana efter och att jag inte måste forcera spm. Det finns viktigare saker att lägga fokus på, saker som påverkar effektiviteten och farten betydligt mer i mitt fall.
Så jag har återupptagit styrketräningen och har till och med satt mål, men de håller jag lite småhemliga tills vidare. Det återstår att se hur det går, jag har kört några veckor, men mycket kroppsvikt och enbensövningar för balansen och koordinationens skull. Sen ska jag gå vidare till gymmet och de riktiga övningarna. Den här gången gör jag en sak i taget, i tur och ordning.
Löpningen får bli lidande en period, det får gå så sakta som det behöver gå helt enkelt. Det löser sig säkert.
Just det där med steg per minut har vållat mig en hel del huvudvärk faktiskt, för det är ganska många tunga namn som uttalar sig väldigt kategoriskt i frågan när man börjar prata med dem. Men inte ens det, som ändå cirkulerar som en slags sanning, är nödvändigtvis sant 🙂
Man måste se helheten, innan man kan säga om det är rätt eller inte 🙂
Det gör inte alla, särskilt inte på Internet. Men råd kan de ge ändå. Det gäller att jag som mottagare är medveten om att de råden baserar sig på otillräckliga fakta. Hur jag förhåller mig till alla råden kan jag ju välja åtminstone, om jag inte kan utbilda hela internet 😉
Sanningar ska man nog ta med en viss nypa salt, tror inte det finns något som är “sant” eller stämmer för alla. En viss skepsis tror jag bara är sunt. Sen måste man såklart vara öppen för att det kan finnas bättre sätt än sitt eget, men med öppenhet och lite sunt förnuft brukar man kunna avgöra vad som är “sant” för en själv. Tänker jag!
Aha! Intressant!
Latsen, alltså latissimus dorsi (den breda stora muskeln på ryggen, strax under skulderbladen) hjälper till, åtminstone ska den göra det, när man springer.
Inte för att jag visste att man engagerade ryggen i löpningen men när han visade och pekade hur musklerna är fästade och hur de jobbar blev det begripligt att jag helt enkelt tog i mer än musklerna tyckte var vettigt så de drog ihop sig i kramp som respons på mitt tilltag 🙂
När jag fått ont i latsen(vaderna) tror jag det beror på för hög fart för vad jag är tränad för, för länge. Kanske även lite vätskebrist. Jag är nyfiken på ditt svar. 😉
Jag fick dessutom svar på ett av de största mysterierna jag råkat ut för i min löparkarriär: hur jag lyckades dra på mig kramp i latsen i en spurt 🙂
Latsen. Jag visste inte ens att de hade med löpning att göra!! De sitter ju inte alls i närheten av benen 🙂
Ja jag glömmer oftast att det finns fler muskler i kroppen än på benen. 🙂
Ja, jag blev jätteglad av föreläsningen, för det betyder att det är de absoluta sanningarna det är fel på, inte mig! Det finns så mycket mer som betyder något än bara hur foten landar, vilken frekvens man har eller vad som nu kan vara senaste modetipset 🙂
Men att man behöver en stark bålmuskulatur, det rådde det inga tvivel om. Så det ska jag skaffa mig, har jag bestämt 🙂
Det får man blanda annat av övningen min naprapat gav mig för hundra år sedan som jag kallar för “djävla Martin” 🙂
Jag förstår varför jag fick den nu. Det var ett förbaskat bra råd jag fick!
Bara att gå på föreläsning är ju kul! Ju fler infallsvinklar jag får, desto svårare blir det att tro att en sak är rätt. 🙂