Man kan klara en mara på ren envishet, visade det sig. Vinden gjorde sitt bästa för att blåsa bort mig kändes det som och ut mot Espoo kändes det som att jag aldrig skulle få se civilisationen igen. Solen värmde säkert skönt för åskådarna, de var inte så många med väldigt entusiastiska 🙂
Jag hällde minst lika mycket vatten över mig som i mig, försökte hålla mig sval och knegade på så gott jag kunde. Vid ~25 var jag nere på 9-minuterskilometrar och surade, men bara en kortis. Sen ryckte jag upp mig, fick fart på fötterna igen och började sakta men säkert plocka den ena efter den andra som låg framför mig.
Det var ingen enkel bana, det gick upp eller ner precis hela tiden kändes det som, och vissa backar var riktigt elaka bara för att de aldrig tog slut, kändes det som. Då tänkte jag på Lidingö Ultra, kortade ner stegen och gnuggade på. 🙂
Det var strax efter 25 som jag fick syn på min hjärtans kär, och hans ansiktsuttryck fick mig att tänka att det antagligen inte var så illa. Han såg inte nämnvärt oroad ut, och påminde mig dessutom om att det var mycket mindre än halva kvar. Då blev jag glad igen, antagligen en väldigt stort anledning till att km-tiderna blev bättre efter det. Hade jag inte vänt trenden där och då hade jag inte klarat repet vid 3 mil, det passerade jag med 3 minuter till godo. Vid målgången hade jag knaprat åt mig 10 minuter till godo till repet.
Vilket äventyr, jag älskar att flyga med mindre plan eftersom det är lite mer ös i dem än i jumbojättarna. Det är läskigt roligt att åka karuseller också, och jag är en sucker för piirakka (fast det ska egentligen vara så som mormor gjorde dem, äkta karelian piirakka). Vi sov på ett tyst och lugnt hotell, jag sov jättegott före loppet och efter. Det har nog aldrig hänt förut.
Medaljen ska jag förstås hänga upp, så jag kan se den emellanåt och bli lite glad när jag blir påmind om Helsingfors och äventyret där, och hur jag vann mot de dystra tankarna och tröttheten. 🙂
Det är trevligt att promenera i Helsingfors. Undrar om de fortfarande har hamburgare med rågbröd …
Jaa, Helsingfors är då verkligen inte något platt ställe 🙂
Fast det var så mysigt att vi nog åker tillbaka, bara för att se mer av stan, någon helg. Utan mara förstås 🙂
Man brukar räkna lite dåligt efter att ha sprungit ett tag! Bra kämpat! & jag tror jag varit och promenerat där i närheten och det var bestämt ganska backigt. t+
Starkt jobbat! Stort grattis till en bra prestation. Putsa medaljen så den glänser ordentligt 😉
stort grattis! och bra gjort!!
Att blanda ihop 25 med 21,1 tycker jag är förlåtligt. Kollar du min blogg känner du dig som värsta Einstein – jag lovar! 😀
/Ärkepuckot
Det är märklligt och lite häftigt när viljan tar över, kroppen protesterar men bara så där lamt som den gör när viljestyrkan är övermäktig.
Jag gjorde tankemissen att blanda ihop banans vändpunkt med mitten, banan vänder vid 25 ungefär och sen ska man tillbaka till Olympiastadion. Men man är ju inte halvvägs då heller, då är man ju längre än halvvägs! Så det var inte konstigt att det kändes låååååångt till att bli hemväg (som det ju blir vid 21,1) 🙂
Det är det man har bra support till, påminna och peppa så man håller sig till verkligheten och det som är, inte det man inbillar sig och fruktar 🙂
Bra jobbat! Det är en härlig känsla när pannbenet springer först och drar 🙂
….. får man ha i huvudet. 😀 Stort grattis till prestationen – starkt kämpat!