Ibland blir jag irriterad, på oförstånd främst men kanske mest på bristande empatisk förmåga. Alla har 24 timmar om dagen, det vet jag. Så det är bara att köra igång då, som jag läste i en överentusiastisk blogg på ett annat ställe på nätet?Njae, skulle inte tro det va. Alla som haft med nyfödda vet hur det egentligen är. Men jag gnetar på när jag hinner och kan, det får vara bra med det tills vidare. Älskling avlastar så mycket han kan, så vi är två om det. När Grynet är på ilskehumöret kan hon vara en riktig liten ragata, men hon menar ju inte något illa. Hon vill något, frågan är bara vad och om vi lyckas lista ut det innan hon får ett totalt vredesutbrott. Tålamod är inte bebisars starka sida 🙂
Det kan vara rena styrketräningen att bära på ett argt litet knyte, men vad annat kan man göra än trösta och trösta tills det arga gått över? Horriblaste idén jag hört är att lägga henne så hon får “skrika av sig”. Små barn kan inte trösta sig själva, om de tystnar är det för att de gett upp. Ingen kommer, ingen bryr sig, lika bra att spara energin. Fatta sveket. Alltså bär vi, och vyssjar och tröstar, tills allt det arga eller ledsna är borta. Våra tjejer ska aldrig behöva känna att ingen bryr sig, att ingen ser.
I gengäld får man mornar som igår, när Paula låg i sängen mellan oss och gurglade, pratade och gosade. Vi somnade om, vaknade och nojsade, pysslade med fingrarna, hon åt lite och enda anledningen att lämna sängvärmen var att byta blöja/gå på toaletten. Grynet brassar av det ena breda leendet efter det andra mellan gurgel och joller, och utstöter sina “Agga” och “Arro”, och allt vad det nu är för små söta ljud, sprattlar och fäktar glatt medan hon visar upp sin senaste färdighet: greppa saker och trycka in dem i munnen!
Jag börjar ana hur jag ska få tid till träningen, den som jag saknar så mycket. Eftersom hon är nöjdast på mornar och förmiddagar borde jag kunna snika åt mig en 45-60 minuter medan hon och pappa jollrar i gymmet eller vad de nu sysslar med.Motionscykeln står på övervåningen så den kan jag alltid trampa på, om det är för taskigt underlag i skogen för att jogga eller gå. Styrka kan jag köra på motionsgården som ligger några hundra meter bort, om jag kommer mig för att lösa gymkort någon gång.
Snart nog börjar Grynet säkert också vilja ha lite mer rutiner, det passar mig utmärkt, så då kanske det uppenbarar sig fler luckor för mig att börja komma i form lite. Jag saknar mig (bilden nedan) nu.
Bilden är från sommaren 2012, när vikten hovrade runt 65 ganska stadigt. Sommaren 2013 dök vikten ytterligare men det var för att jag tränade för 100km-tävlingen, så mycket som jag tränade då kommer jag nog inte hinna träna på ett tag, om ens någonsin igen. Men 65kg kändes skapligt enkelt att hålla, det krävdes inga stora åtgärder eller superduperlånga träningspass för det.Äta nyttigt, träna och se vad som händer, är alltså planen. Med hänsyn till Grynet får jag vara lite försiktig med viktnedgång dock, åtminstone så länge jag ammar, men jag kan förbättra kondition och styrka åtminstone. Men jag måste nog kolla vikten imorgon ändå, och se vad jag ställt till med nu på sistone. Jag vet att jag syndat och definitivt inte skött mig som jag borde med alla de vanliga ursäkterna (“Jag hinner inte laga mat”, “Det var så länge sedan jag åt X” osv) men det är ingen som tvingat mig att äta glass eller choklad eller chokladglass för den delen och det är definitivt ingen som hotat mig till livet om jag inte äter ostmackor (jag älskar ost!) så det är bara jag som får stå där med skammen s a s.
Det är bara mina beslut, ingen annans och det är dags att ta tag i rodret igen på den här skutan. Kaptenen har snusat länge nog nu.
Emma, det är ungefär så som jag gör också. Vissa dagar får jag ge upp, hon vill bara sitta i knäet och skriker sig röd om hon är på mer än armlängds avstånd. Andra dagar har jag så mycket annat att göra att jag inte hinner, jag prioriterar hushållet över träningen (husmorsgymnastik ska dock inte föraktas!) och bebisen går förstås före allt annat. Men det löser sig med tiden 🙂
Jacob, jag hoppas att ingen som har med barn att göra tar såna råd på allvar, men det finns personer som säger såna där saker och vet man inte bättre eller är för oerfaren för att ha kunskapen själv är det svårt att säga (särskilt till en äldre kvinna, kanske släkting) att hon har fel, för “det blev ju folk av hennes barn också”.
Det är en så förtvivlat kort fas i livet, bebistiden, men ibland känns varje dag som en månad 🙂
Låter som du har rätt inställning! Sen att bebisar tröstar sig själv … hoppas verkligen ingen förälder tror det fortfarande … Kämpa på! och kom ihåg att det här med bebisar är en fas, dom växer upp, det blir lättare på vissa sätt och svårare på andra
Alla har 24h ja, men det är mycket som ska hinnas med på de där timmarna och när bebisen sover måste man kanske göra annat än att träna. När min dotter var liten tränade jag ibland hemma i vardagsrummet medan hon låg i sitt babygym. Hon var ganska nöjd med att titta på vad jag gjorde. Vi gick också på gruppträning ett tag där hon satt och kollade och lekte lite (allt detta innan hon rörde sig så långt). Annars var det löparvagnen som var räddningen för att komma ut. Men man får sänka ambitionsnivån och passa på att träna när man får chansen.
Tack Lena och Josefine 🙂
Visst blir man lite trött på flåshurtiga bloggar men det är bara att försöka bläddra vidare och hoppas att ingen tar dem på allvar och bränner ut sig i sina försök att vara allt på en och samma gång.
Heja dig, vilket bra skrivet inlägg!
Jag tycker att du är jättebra som redan är igång lite grann ändå!
Jag kan bli lite trött när man läser bloggar och uttalanden som “alla har tid att träna det handlar om prioriteringar” osv.
Men nej det är faktiskt inte så lätt alla gånger att hinna få till det.
Vi är två heltidsarbetande, en 2,5åring med dagislämning o hämtning och allt vad det innebär. det är faktiskt inte alltid så lätt som att “bara prioritera”
Jag tycker att du är grym!! You go girl!
Vilken sötis! 🙂 Snart är du igång igen!
Vilken sötis! 🙂 Snart är du igång igen!