Det har varit tyst i örat en lång stund. I morse låg jag i sängen och lyssnade på tystnaden, jag kunde höra mina egna pulsslag men pipet var borta. Än så länge har det inte kommit tillbaka, men jag ropar inte hej än. Det har kommit och gått förr.

Men bara det att det varit tyst en lång sund är en lisa för själen, jag törs hoppas att det kanske kan läka ut. Inte bara att jag inbillar mig att det kanske kan gå över, utan faktiskt upplever tystnaden igen. Jag har saknat den, och att få ligga i sängen och inte höra tjutet var så skönt att jag inte ville stiga upp ur sängen.

Jag vågar knappt lyssna efter ordentligt, av rädsla för att framkalla pipet. Jag lyssnar på Kalle Grenemark och Christer Ulfbåge och är tacksam för att deras bulliga mansröster inte störs av ett högfrekvent, ilsket pip än så länge.

Och om nu pipet återvänder så ska jag inte ge upp hoppet om att det håller sig borta ännu längre imorgon, och kanske försvinner helt en vacker dag.