Ajaj… Fick göra en Did Not Start i lördags p.g.a. skada för första gången på fem år. Förra gången (våren 2009) var det ganska obvious att det inte bli ngn start i Wien marathon eftersom jag då gick på kryckor i gips. Detta efter att ha lobbat mig själv ett par hundra meter utför ett berg någonstans i trakterna av Obergurgl med resultatet att hälsenan slets avsynnerligen brutalt inne i pjäxan. Hej Operation, gips och kryckor!

Den här gången är det en mycket gammal skada (faktiskt överfyra år) som återigen gjort sig påmind. Har en ben/brosk-utväxt under vänster framfot som, i smärt-upplevelse kommer och går. Redan för fyra år sedan konstaterades det vid röntgen och läkaren föreslog operation. Eftersom detta bara var ett halvår efter att jag kommit av kryckorna från kraschen i Obergurgl var jag inte så värst sugen på ny operation för att uttrycka det milt. Lösningen blev att lägga mjuka sulor i alla skor och tro det eller ej men det hjälpte faktiskt. Dock lite så där slumpmässigt. Helt plötsligt kommer det tillbaka utan att jag egentligen kan säga varför.

Jag är lite inne på att det faktiskt kan vara en biverkning av min opererade hälsena. Detta i så motto att det uppstod under rehabperioden då jag, av förklarliga skäl, inledningsvis stödde väldigt mkt mer på min vänstra fot som då tog mkt stryk, samt att jag sedan senare under rehaben ägnade mitt då skadade högra ben väldigt mkt mer uppmärksamhet och möjligen fick ngn slags snedbelastning i den senare skadade vänster foten.

Konstateras kan dock att det, lustigt nog, blir värre ju mindre jag tränar. Detta eftersom fötterna trivs bäst i bra skor och, även det lustigt nog, i löp-steg än i gå-steg. Det värsta jag kan göra är att gå länge i jobb-skor. Alltså blir det alltid sämre i veckor när jag jobbar mkt och tränar lite. Vad gäller det där med löp vs gå är det även så att det gör mindre ont ju kortare frånskjutsfasen och trycket är. Så när jag väl fått upp lite momentum och värmt upp foten går det faktiskt bättre att springa än att gå. I och med att det faktiskt inte blir sämre ju mer jag tränar så torde det inte handla om ngn slags stressfraktur eller vara kopplat till träningsmängd.

Men nu har det som sagt de senaste två veckorna blivit sämreän någonsin. Mkt p.g.a. för mkt jobb och därmed för mkt gåing i jobbskor. I och med att den halva IM jag tänkte göra i lördags blev omgjord till en lång duathlon (12 grader i vattnet och 7 i luften gjorde det riskabelt bådehälsomässigt och säkerhetsmässigt på cykeln med så stelfrusna kroppar) tog jag beslutet att ställa in. Dels då det hade blivit 30 km löpa istället för 21,1, dels då det var open water simningen jag var ute efter att stämma av i tävlingssammanhang. När den nu ändå inte blev av kändes det viktigare att spara foten. Även om jag hade behövt cykla 90 km och springa en halvmara direkt på det i tävlingstempo egentligen så vet jag ju att jag kan det… Så rent träningsuppläggsmässigt blev detta ingen katastrof även om jag hade sett fram mkt mot den grymt fina tävlingen Vienna City Tri.

Och inte var man alldeles för ledsen när man såg att det va just 7 grader, hällregn och över 20 m/s vind på tävlingsdagen…

Nåväl… Det viktigaste nu är ju så klart att foten blir bra! Som tur e kan jag simma och cykla helt obehindrat (det är verkligen bara smärta(men en nästan outhärdlig sådan) just vid det tryck som uppstår vid frånskjut med framfoten), vilket innebär att jag i ärlighetens namn nu tränar på det jag behöver mer; d.v.s. nämnda cykla och simma 🙂

Men om foten inte blir bra vete fan hur det ska gå till. Självklart ska jag testa i Klagenfurt och se hur långt det håller. Inte minst som jag kan simma och cykla helt utan smärta. Kanske kan man bäras fram av publikmassorna. Haha… Ja säkert… I 42,2 km 🙂 Nåja… Det är fem veckor kvar och tidigare erfarenheter ha givit att detta läker ihop. På längre sikt måste jag dock nu ser över om det inte är smartast med operation… 🙁