Jävla knä.
Jag trodde verkligen att det skulle gå att öka på distanserna nu efter att ha börjat ta tag i rehab/prehab för löparknät, men gårdagens långpass lade sig ner och dog efter drygt 23 kilometer.
Med mindre än sex veckor till start i Stockholm börjar det bli lite kritiskt och jag börjar nu allvarligt överväga att kasta in handduken och ställa in siktet på andra lopp i stället.
Kan jag över huvud taget klara av en hel mara i början av juni?
Kanske det. I dag går det uppenbarligen inte men med fortsatt stretch och massage kanske det skulle kunna vara möjligt om en månad. Problemet är ju att jag inte kan träna för distansen nu – och det är just nu jag ska ligga på topp distansmässigt för att det ska göra någon nytta i juni.
Så möjligen skulle jag kunna klara loppet, men det blir mer och mer osannolikt att jag då kan springa sub 2:50, eller ens under förra årets resultat.
Och vad är det då för mening? Jo, man kan förstås springa ett stort och festligt stadslopp som Stockholm marathon av en massa olika anledningar men i detta skedet i min “löparkarriär” är det resultat som räknas. I alla fall när jag tar mig tiden (och pengarna) att åka till tävlingar på annan ort.
Att tvingas bryta efter 25 km skulle ju kännas väldigt surt men att turista mig runt Stockholm den 2 juni och halta i mål på 3:10 lockar inte heller det minsta.
Då lägger jag hellre äggen i någon annan korg. En halvmara sub 1:20 och sedan en lämplig mara i höst – kanske Åland eller Bromölla (som ju också är veteran-SM). Och som en liten rolig krydda, eller plåster på såren, nu i närtid skulle jag då kanske kunna följa med klubbkompisarna till Kyrkstafetten på Öland om två veckor.
Det tål att funderas på. Och var funderar man bäst? I spåret, såklart.
Han är väldigt duktig. Lägsta-nivån i högby är precis min högsta-nivå som inte infinner sig när jag satsar på marathon. Brukar vara med i 2:a laget alltså.
Kul, då ses vi där. Det ska bli vansinnigt kul att få känna på lite lagsportande. Högby har ju en del riktiga kometer så det blir tufft, men vi hoppas kunna matcha med ett lag med relativt hög lägstanivå. Om jag nu får säga så om mig själv, för det är nog jag som utgör lägstanivån… 😉
Yes, Fred sprang för Kalmar i fjol, även om han redan då hade flyttat till Gotland. Jag spöade honom i Stockholmsmaran då, men sedan dess har jag inte haft en sportkeps mot Fred.
Han sprang väl för Kalmar OK så sent som förra året. Kul med nya lag i vilket fall, det är lite tunt i toppen. Själv springer jag både för högby och jobblaget.
En klubbkompis i Roma, Fred Grönwall, har ett förflutet i Kalmar så han sätter ihop ett kombinerat Kalmar/Roma-lag med det anspråkslösa målet att visa Högby IF var skåpet ska stå. 😉
Tråkigt. Vet hur det känns. Intressant att du kommer till kyrkstafetten (om du nu bor på Gotland), vilket lag är det?. Vi kanske ses i Bromölla om inte förr.
Låter bra! Jag ska hålla tummarna för Team 2:50! Jag har väl f ö inte formellt kastat in handduken än, men det lutar ganska kraftigt i den riktningen.
Jag sprang LL förra året med löparknä. Inte att rekommendera, men det går. Sprang och sköt ifrån mest med andra benet. Detta ledde till att bäckenet och ryggen blev sned. Men vad gör man inte för att få en silvermedalj. Den 19 november var första gången efter LL kunde springa utan att stanna och stretcha. Så det tog ett tag. Även om jag hade sett fram emot att kampera ihop mot sub 2.50 måste jag säga att det kommer fler maror och jag lovar att stå på startlinjen nästa år också:-)
Precis. Och jag behöver inte bevisa för någon att jag kan springa en mara, den biten har jag liksom redan klarat av. Risken är dessutom överhängande att det som skulle bevisas snarare är att jag INTE kan springa en mara… Inte riktigt tanken, så att säga.
Jag fick löparknä och jag fullföljde min första mara. Efter det kunde jag inte springa på två månader efter. Visst det är surt i det korta perspektivet, men du har bara en kropp och loppen kommer alltid finnas kvar.