Att dubblera hör inte till vanligheterna för mig, men i går blev det två pass på en mil vardera. Först lugn slätlöpning med Ida i barnvagnen direkt efter lunch och sedan, några timmar senare, en mycket kuperad mil ute vid Kinnerstugan medan Gustav var på sin första orienteringsträning.
Allt är ju inte minuter och sekunder, slår det mig när jag sliter i en av de oändliga uppförsbackarna. Man kan lika gärna mäta sina framsteg i hur mycket träning man tål och hur snabbt man återhämtar sig. Att springa dubbla milpass samma dag, dessutom med en färsk tremilare i benen, hade varit otänkbart för tre år sedan och en ganska ordentlig ansträngning för två år sedan.
Nu känns det inte något speciellt. Lite trött, jovisst, men det ska man ju bli. Det hade lätt gått att springa en halvmil till men dels ville jag se Gustav orientera och dessutom vill man ju ha lite krut kvar till nästa dag, och nästa.
Det har du alldeles rätt i 🙂
Hellre det än att löpstegen går av – då är man i ett prekärt läge.
Grattis, nu har du alltså sprungit så långt att hela kromosomstegen har gått av och du slutat känna trötthet efter milpassen. Det är imponerande galet 🙂