Jag startade på 24-timmars, osäker på hur det skulle gå och mina tvivel var inte obefogade. Med jämna mellanrum har jag känt
av stukningen i somras, tillräckligt för att jag ska notera det men inte
tillräckligt för att sporra mig att göra något mer än det jag redan gör (ex
tåhäv, balansplatteövningar typ utfall på balansplatta och knäböj på balansplatta, enbensövningar med och utan gummiband). Eller så är 4 månader för
lite tid.

Hur som helst började jag känna av vänsterfotleden redan efter
3 mil, vart tredje steg ungefär nöp det till lite vagt på utsidan av fotleden. Precis samma ställe som gjorde ont när jag stukade mig i somras. När jag närmade
mig 4 mil kände jag av fotleden vid varje steg, och dessutom började högerfoten ömma.
Jag misstänker att jag sprang och kompenserade på något vis, försökte väl
antagligen avlasta den ömma fotleden så mycket det gick. Helt lätt att göra det
blev det dock inte när vänsterfoten har innerspår de första sex timmarna. Sen
vände vi varv men då var det redan för sent.

Snörade av mig skorna och
jämförde fotlederna vid ~4 mil, och vänsterknölen var åtminstone en tredjedel
större än höger. Beslutade mig för att åtminstone klara maran, så jag gick de
sista varven och försökte låta bli att halta. Jag har fått för mig att man bara
anstränger andra muskler galet om man gör det. Tackade för mig och sa adjö till
arrangörerna och Telekonsult arena för kvällen, besviken och grinig. Visst, man
klarar alltid en tidsultra, men jag hade en plan. En sund och vettig plan
dessutom, men den sprack i och med att fotleden svullnade upp. När jag stannade
hade jag gott om krafter kvar, jag kände mig inte sliten eller trött. Dagen
efter loppet gick jag obehindrat, om man bortser från en lätt stelhet i
fotleden. Idag, två dagar senare är allt som normalt igen.

Allt utom att
jag fortfarande är besviken och tappat tron på kroppen igen.