Det blev en ganska lugn runda idag, en lite kortare och behaglig runda i solen. Jag behöve komma igång lite med löpningen igen, risken finns att man såsar ihop helt efter en mara men så kul ska vi inte ha det. Vila är bra, dega ihop är det inte.
Så jag skulle jogga bestämde jag mig för. Inte springa. Inte jaga. Jogga.
Det är intressant att notera att jogg idag var 6:40/km. För inte så länge sedan fick jag kämpa för att hålla 6:40/km. Skönt besked från benen hur som helst. För jag kände av gårdagens övningar med all önskavärd tydlighet. Jag tyckte inte jag tog i så mycket. Jag var ganska säker på att jag började försiktigt igen.
Alla kan ha fel, och jag är inget undantag. När det gäller vad som är lugnt och inte har min kropp en annan åsikt än jag. Kissande hunden med bensträck är en elak övning, oavsett hur lugnt man tar det.
BILD:http://gfx.aftonbladet-cdn.se/multimedia/dynamic/01142/ov4_1142368b.jpg
Så dagens träning genomfördes med en ganska uttalad träningsvärk i aktern, främst de muskler som ska sköta frånskjutet noterade jag. Lustigt hur lätt det är att dra på sig träningsvräk trots allt, eller är det bara jag som är känslig?
Absolut! Min förmåga att vara lite vilse i pannkakan tillsammans med mitt talfel – kan inte säga nej – gör att jag ofta hamnar i oväntade situationer och får möta nya spännande människor. Oftast slutar det bra. Om inte annat blir det en rolig historia. Alltid något 🙂
Ojoj, jösses vilket äventyr du fick 🙂
Men lite spännande måste du väl ändå tyckt att det var att hamna på en helt ny stig och inte riktigt veta hur långt det verkligen skulle bli? Jag tycker det låter riktigt spännande jag!
Själv firade jag att maran var över och värken i benen borta med att ge mig ut i skogen. Älskar stigarna i skogen och brukar försöka med såna pass efter maran och i god tid innan Lidingö. Så i söndags tog jag bilen till favvoplatsen Lunsenskogen. Kändes helt underbart och benen var pigga så jag bestämde mig för 1,5 timme sådär. På vägen tillbaks såg jag att det skulle bli lite kort så jag tog en ny stig för att få en extrasväng. Och nog blev det extra alltid!! Räknade med att det skulle komma stigar som bara innebar en liten extrasväng. men nähädå. Inte en korsande stig i sikte. Bara att följa den inslagna och den ledde helt åt fel håll. Vända tillbaks är inte min pryl. bara att fortsätta och hoppas på det bästa. kom så småningom ut på en liten väg och kunde söka mig ut till den stora vägen. Då var det en mil till bilen!! 1,5 timme blev 2,5. Värken i benen var tillbaks. Märktes att under fasaden satt maran fortfarande kvar i benen. Sista timmen regnig och eländig. Luktade surt av myr och äng och lera. Kom hem som en levande reklampelare för uttrycket är huvudet dumt får kroppen lida. Nästa gång blir det kissande hunden 🙂