En gång i tiden var det sovmorgnarna jag värderade högst på helgen. Nu är läget lite annorlunda, så i går gick jag upp halv sex och en kvart senare var jag redo för långpass.

Solen hade precis segat sig upp över Furillen på andra sidan viken och Östersjön låg spegelblank. Sensommarnattens svalka hade inte riktigt hunnit lätta ännu men de första varma solstrålarna jobbade på den saken.

Hade jag inte varit löpare hade jag inte fått uppleva detta. Bara det är en tillräcklig anledning att fortsätta springa.

Bilder, i synnerhet från en telefonkamera, kan inte göra verkligheten rättvisa men de kan ge en antydan.

Resten av passet bjöd också på godbitar, som morgondimman över Hideviken eller morgonsolens glitter i havet ute på Smöjenudden. Och själva löpningen – 27,5 km i lugnt och fint tempo.