Oavsett vilken form jag är i i övrigt så kände jag redan när jag vaknade idag att kroppen inte var i slag idag, men jag är inte den som bråkar. Såna dagar är det bara att byta målsättning helt enkelt. Jag slog följe med Ulla och Peter, och tillsammans hjälptes vi åt att ta backarna en efter en.

Som alltid är första biten förrädiskt lättlöpt, vid 26 hade vi en övertalningskampanj för att hålla ihop gruppen och fortsätta tillsammans, och det gjorde vi ju förstås. Vi gav oss ut som en klunga och skulle baske mig ta alla 50 som en klunga också.

Bitvis är det kuperat så det förslår men vi kom till Rönneberga, som inte hade någon soppa (synd och skam för det var ett av målen, att ta reda på vilken soppa de serverade i år) och sen blev nästa mål att inte tappa tid till nästa rep vid 39km.

Vi tappade ingen tid mellan repen heller. Vi körde på som klockor, så fort som våra respektive krämpor tillät oss. Jag började bli rejält öm i rumpan, Ulla i magen och Peter i hälsenorna men vi höll stadig kurs och höll ihop gänget. Vid 39km är det förrädiskt nära Lidingövallen igen, men då är man ju faktiskt så nära mål at det är synd och skam att bryta. Vi knegade på, vi hade det lite tufft bitvis och mot slutet friskade de ti och började blåsa så vi nästan lyfte 🙂

Men vi kom rund, alla tre och vi grejade det. Lidingö är återerövrat, Team Fakta kom runt som ett team och vi kämpade som ett team hela vägen. Ibland finns det viktigare saker att klara än tiden och placeringar faktiskt. Jag är ruskigt nöjd med dagen 🙂

Och vad gott det var med kebab med bröd efteråt! 😀