Jag har inte, fram tills nu, riktigt förstått varför en specifik runda av alla mina rundor alltid genererar högre snittpuls, högre maxpuls och högre TE än alla de andra. I mina ögon är den varken mer kuperad eller besvärlig än någon av de ändra. Den är 9km i runda slängar så den är inte ens speciellt lång.

Men idag märkte jag det.

Grusväg. Våt grusväg närmare bestämt.

Alla mina andra rundor, utom den som inkluderar Extremespåret i Ursvik, går på asfalt. Det är där jag känner mig trygg, det är där jag är på mammas gata. Redan grusväg är för mycket terräng för mig, jag är definitivt inte någon offroadmänniska.

Om jag skulle skena ut i spenaten på samma sätt som jag sett orienterarna göra skulle jag slå ihjäl mig långt innan jag sprungit vilse. Jag är varken road eller suktad att springa mer terräng än jag absolut måste, och jag har inga planer på att ändra åsikt. För mycket terräng, för mycket saker att kliva över och för hög risk att jag springer tokvilse. Nej, jag håller mig till vägar helst. Gärna i närheten av busslinjer. 🙂

Men nog svamlat. Jag kan inte tänka mig att det kan vara något annat än underlaget som skiljer, som gör så stor skillnad. Det skulle förklara en hel del.