Det blev bara 22km, sen blev jag beordrad att stanna i varvningen av klokare löpare. I min egen lilla korkade värld tänkte jag att “det kanske går över” i tron att det kanske var vätskebrist och att den i så fall skulle lösa sig vid nästa vätskekontroll. Det var inte vätskebrist.
I min iver att ladda med vatten och kolhydrater glömde jag saltet. Normalt saltar jag inte maten när jag lagar den och jag saltar inte när jag äter. Det skyller jag livsmedelseverket för, eftersom det är de som säger att en svensk får i sig 2-3 gånger saltbehovet per dag. Det jag inte tänkte på var att deras råd inte gäller såna som mig.
Jag blev ohyggligt trött av minsta lilla och fick en dundrande huvudvärk – tänk migrän – trots att jag druckit rikligt med vatten både igår och idag. Och det är ju delvis däri problemet ligger, jag borde ökat saltintaget också. Nu har jag antagligen lakat ur saltet ur kroppen istället. Huvudvärken är kvar än för övrigt, men inte lika intensiv. Salt har jag fått i mig nu så det kommer nog att lugna ner sig.
Jag kan dock inte vara helt missbelåten, eftersom jag lärt mig så mycket. Vilken tur att jag upptäckte det där nu och inte 3 mil in på Lidingö Ultra..!
Äntligen hinner jag läsa ikapp bloggarna – jag har ju varit så nyfiken på hur det gick i Vällingby!
Det var ju lite tråkigt att du tvingades bryta, men dels tycker jag det var starkt gjort (vi långlöpare är ju ibland för envisa för vårt eget bästa), dels så var det ju inte ett alltför högt prioriterat lopp vad jag förstått, utan mera formtest inför Lidingö Ultra. Så det var ju jättebra att du lärde dig en massa bra saker på kuppen!
Jag fick saltbrist vid ett tillfälle i somras i Spanien, efter ett 75 minuters cardiopass. Då låg jag med kramper i sängen och kände mig som Linda Blair i Exorcisten. Tror det är en nyttig erfarenhet, efter det glömmer man inte saltet längre… för mig är det också enda anledningen att dricka sportdryck ibland. Jag tar också lite extra magnesium då och då.
Och nej, svettas man mycket behöver man inte vara rädd för för mycket salt i kosten. Riktigt saltfattig kost är ju till för för människor med njurproblem.
Men 22 km, du fick ju till ett bra pass också!
Tack tjejer, idag är jag helt återställd fast nu har jag ju fått i mig salt. Men tänk på det även om ni ska springa kortare distanser än maran, för som Kristina säger så kan solen göra sitt till.
Lingling, vilken bra poäng du har där! Det har jag inte tänkt på, men överskottet av salt gör vi ju av med på träning så frågan är om man alls har något överskott som hårt tränande?
Undrar hur många idrottare som lider av mineralbrist?
O va trist!
Saltbrist ska ha tagit död på Napoleons ryska armé till stor del – och tvärtemot vad många kostupplysare vill säga till oss har fler _bevisligen_ dött av slatbrist än av överskott – det första är ju mer akut.
Bra iaf att ngn hjälpte dig av, sköt om dig!
Vilken himla otur du hade!!
Men ändå tur i oturen att du fick så goda råd, det vete katten hur du hade mått annars..
Vet du, jag tycker det är jättesvårt att veta hur mkt jag ska salta och inte när den tiden är kommen..var redan i förberedelserna till Tjejmilen inne på saltfrågan fast distansen är “kort” – gassande sol kan nog göra sitt till…
Kom på att jag skulle ta nån bra mineralrik dricka med istället för bara vatten för säkerhets skull och har testat mig fram. Vet inte om det funkar för alla, men här är en länk:
ha en trevlig salt helg ;)..salta kex, djungelvrål, salta pinnar, kaviar, saltprovning:flingsalt/bergssalt/havssalt (har du testat? 😀
Knaprar salta kex med lite ost, både gott och efterlängtat!
Huvudvärken har nästan helt klingat bort nu, tack och lov. Men jag ska salta lite på maten i fortsättningen, man behöver ju inte gå till överdrift men en liten gnutta i alla fall.
Vilken tur att de flesta långlöpare är snälla och kloka människor som gärna hjälper ett blåbär som jag!
Det tål att filosofera om, men är inte långdistanslöpare väldigt vänliga? Beror det på att de som söker sig till löpningen är vänliga från början eller blir man vänlig av att springa?
Jag har gjort samma erfarenhet som du, på ultralopp. Precis som du var jag duktig med vätska och kolhydrater, men glömde helt bort saltet. Och precis som du har jag slutat med nästan allt extra salt i kosten. Men numera börjar jag salta på maten minst en vecka innan varje långlopp och några dagar efteråt. Viktig lärdom!
Tur att det gick bra för dig och att kloka människor hjälpte dig!
Tack tjejer, visst är det så, heller lärd än död. Saltbrist kan ju vara farligt, har jag läst nu sen jag kom hem.
Och inte räcker det med vanlig balanserad kost, inte om man inte lever ett balanserat liv och det gör man ju inte när man springer marathon. 🙂
Tyvärr Sylvia kommer jag inte ihåg den diskussionen, men visst har du rätt. Saltet är superviktigt, det begrep jag idag. Igår hade jag ingen aning om det.
Fast om jag kan tjäna som varnande exempel för Marie (och kanske fler?) är det ju perfekt – minst två lärdomar till priset av ett misstag. Det är bra utdelning det!
ajdå! Nu har jag lärt mig något dock…visste inte att salt var så viktigt. Har aldrig salt på någonting!
Hoppas du mår bättre snart!!
Har tänkt på Dig hela dagen, och peppat Dig i tankarna…men det är bara att bryta ihop och komma igen, Lady!
Minns Du denna diskussionen (lite längre ner i tråden), där jag förordade just salter i vätskan vid långlopp:
Ta hand om Dig nu, och käka några Djungelvrål…de är perfekta för saltbrist!
Kram! (L)
Inte lätt att balansera allt – rena kemin på hög nivå. Som Maria skriver – du är inte den första och långt ifrån den sista som råkar ut för det där. Är det inte saltet så är det vätskan eller energin eller you name it…..
Aj aj aj…..men du, det misstaget har även de bästa gjort. Bättre lärd än död.
Nästa lopp så!
Pepp-kram