Det var ett mäktigt hav av löpare som svepte ut från starten vid Kneippbyns reception i dagens Högklintslopp. Våg efter våg, från den yttersta eliten till de gladaste motionärer. 

Eller, nja. Men vi var 16 stycken i alla fall, och jag vann. En seger är en seger och allt det där.

Av olika skäl föll i princip hela det gotländska toppskiktet på herrsidan ifrån – Fred och Tommy hjälpte leriga motorcyklister att hitta sina hojar i dyn, Stålis vårdade en gammal förkylning och Henrik och Bagarn uteblev av för mig mer oklara skäl – och så återstod endast jag och Olof som tänkbara segerkandidater.

Den gamle Olof vet man aldrig var man har så jag tog sannerligen inte ut någon seger i förskott. Men när starten gått hamnade jag längst fram direkt och sedan såg jag aldrig skymten av någon rygg på hela resan. Det har kanske hänt att jag klagat över det där med att springa lopp för sig själv, men när det sker i ledning är det faktiskt inte så tokigt. Jag skulle rent av kunna vänja mig vid det.

Olof hängde på bra på stigen bort från Kneippbyn och inledningen av den första backen, men i god tid före den första kilometerpasseringen hade han släppt och därefter växte luckan stadigt ända in i mål. Jag kom på mig själv med att tänka “jaså, är det så här det känns att kontrollera ett lopp?”, vilket jag naturligtvis var tvungen att slå bort med en gång för att inte jinxa någonting. När jag kämpat mig upp till vändpunkten uppe på Högklintsklippan och såg att Olof var cirka halvminuten efter kunda jag dock inte låta bli att känna att det var ganska klappat och klart.

Men man vill ju göra en bra tid också. Mitt pers på denna ganska brutala bana är 27:15 från 2012 och det hade ju varit prydligt att gå under 27. Att hålla fokus och fortsätta plåga sig när segern redan ligger i säcken är däremot inte helt enkelt och med knappt två km kvar insåg jag plötsligt att jag faktiskt kunde springa betydligt snabbare. Så då började jag göra det.

Men skadan av en eller ett par minuters bekvämlighet var skedd och trots en rejält plågsam spurt (borde det inte vara mot lagen att ha upplopp i uppförsbacke?) hann klockan precis passera 27. 27:02. Skit. Men ändå ett ganska klart pers.

Sedan väntade vi på Olof. Jag trodde i det längsta att han funnits strax utanför mitt baksug men medan jag stod och drack saft började jag snarare fundera på om han hade fortsatt rakt fram och hoppat från Högklint. Tack och lov dök han upp till sist och segermarginalen kunde skrivas till 1:25. Olof levererade en såväl insikts- som kärnfull analys av orsaken till tappet. “Jag blev trött”. Sånt händer.