Först sprang jag väldigt långsamt, sedan blev jag trött och  saktade in.

Så kan man sammanfatta mitt senaste, och något fiaskobetonade, Lidingölopp. Jag hittade nyss ett papper jag satte samman i höstas men som jag tydligen inte iddes koka blogg på just då. Kanske rodnade jag så att handsvetten riskerade att dränka tangentbordet.

Skammens dokument innehåller halvmilssplittar (på ett ungefär – Lidingöloppet envisas ju med att ha sina tidmattor på helt ologiska ställen) för mina fyra senaste tremilare (2011, 2013, 2014 och 2015, med sluttiderna 2:06:40 – 2:06:30 – 2:06:20 – 2:08:16)) och det är intressant läsning. Inte minst för att man kan utläsa hur mycket som kan svänga under ett så varierat lopp som Lidingöloppet 30k.

När jag rangordnar delsträckorna år för år visar det sig att alla de tre  första loppen, som ju  var väldigt jämna sett till sluttiden, innehåller delsträckor som var det snabbaste jag sprungit på denna bana. Två av dem innehåller dessutom delsträckor som är det långsammaste jag sprungit på denna bana. Och så har vi då 2015 där halvmilsetapperna har rangordningen 4, 4, 3, 2, 4, 4 och slutligen 2 på spurten.

Första milen gick 1:36 långsammare än 2013, som dock är ett år som sticker ut med en första halva som var exakt en minut snabbare än det näst snabbaste året (2014). Och följaktligen bestod av en dödsmarsch på andra halvan.

Det som är så fascinerande är att den oerhört försiktiga inledningen 2015, trots att både kroppen och knoppen kändes fräscha, ledde fram till min solklart segaste slutmil. Från Grönstabacken till mål förbrukade jag 42:56, att jämföra med den upplevda “dödsmarschen” på 42:34, och 41:41 som var min bästa avslutning (2011). Detta trots att jag i höstas hade en riktigt bra bergodalbana mellan 15-20 km (näst snabbaste året på den etappen med 23:20, endast slagen av föregående års 23:07) och att jag upplevde att jag hade krafter kvar. Ända fram till Grönstabacken kändes det toppen, och jag sprang om betydligt fler än jag passerades av. Att man får lite självmordstankar i övre delen av Grönstabacken hör loppet till, tricket är att skaka av sig det och komma tillbaka in i löpningen efter SEATs energitält uppe på krönet.

Besynnerligt nog upplevde jag en betydligt bättre trend mot omgivningen på slutmilen 2015 än 2013, trots att jag alltså var 22 sekunder långsammare. Förklaringen måste helt enkelt vara att jag 2013 varit så mycket snabbare fram till kraschen, vilket innebar att jag befann mig längre fram och var omgiven av bättre löpare. 2015 anlände jag till Grönstabacken 1:27 senare och var helt enkelt omgiven av ganska många andra vrak.

Nu är det ju ganska enkelt och inbjudande att bara frossa i självhån. Jag brukar gilla att läsa sådant i andra löparbloggar, särskilt när det är elitlöpare som späker sig. Flagellantkungen måste vara Anders Kleist som ägnar minst 50 procent av sin blogg åt att tala om hur oduglig han är. Sedan vinner han Axa Fjällmarathon med typ en halvtimmes marginal.

Det ger ju däremot inte så mycket mer än ett skratt (inget ont om det) om man inte också kan försöka klura ut varför man är usel. Jag tror inte att mina förberedelser var särskilt annorlunda mot tidigare år. Jag brukar alltid ha lite färre riktigt långa långpass i benen än jag skulle önska, och naturligtvis för lite kuperad löpning. Denna gång var nog däremot något bättre i båda avseendena än 2014, och då sprang jag alltså nästan två minuter snabbare. 41 sekunder rann iväg under den första milen, sedan tappade jag 16 sekunder på den andra milen och således nästan exakt en minut på slutmilen. Jag var dock inte tröttare än att jag lyckades prestera min näst snabbaste spurt, bara en sekund långsammare än 2014 och sju sekunder snabbare än 2011, som ju annars var mitt bästa år på slutmilen.

Kanske kommer jag inte längre genom att älta. Långlopp innehåller ett moment av mystik som är en del av tjusningen. Man vet aldrig riktigt hur kroppen ska svara, och ibland känns det supertungt i början men släpper efter hand. Ibland känns det lätt, men går långsamt, i början för att kännas tungt men gå ännu långsammare i slutet utan att man riktigt vet varför.

Det är som vanligt bara att bryta ihop och komma igen.