Så här en vecka före elddopet eller min första IM känner jag ett försiktigt lugn. Har tävlat en hel del, mer än jag kanske hade tänkt, men det är så roligt. Raceplan är skriven, träningen är gjord. Jag har fått vara frisk och skadefri, måste betyda att träningsprogrammet varit väl anpassat för mig som person. Tävlingarna har gjort att jag fått bättre självförtroende inför Kalmar. Jag blir lämpligt nervös inför tävlingarna, älskar stämningen innan och att vara i varje moment. Älskar triathlonpubliken, mest anhöriga vad jag förstår men det är härligt. De medtävlande är härliga människor och vi hejar på varandra, hjälper hellre varandra lyckas hålla uppe fart etc. Just nu känner jag mig väldigt stark, jo vaderna har varit lite korta sista tiden, kom just från massagebänken, mycket kvalité på sista tiden. Men det är inget farligt. Många får ont här och där och brukar känna sig otränade när utmaningen närmar sig. För er som känner så, kan jag säga förmodligen hjärnspöken.  Jag är nästan orolig för att jag är så lite orolig, inte så att jag underskattar loppet. Inget man snyter ur näsan precis, men jag känner mig mentalt förberedd för att ta motgångar under loppet. Man får stunder då det går tungt under loppet, men det går oftast lättare igen om man får i sig energi. Det känns helt annorlunda såväl mentalt som i kroppen nu inför Kalmar än inför VM i Motala (förrätten). Mina ben är så mycket tåligare och mer van att springa efter cykel. Snabb i jämförelse med andra har jag aldrig varit. ( De snabba generna hoppade mitt generationsled i min släkt. Hört att sådant går igen i tredje led, tror nästan på det. Min morfar och min dotter är värst, de har/hade något speciellt i benen.) Nåja i jämförelse med mig själv har jag fått personbästan sista veckorna så jag är glad och nästan bortskämd. Just nu litar jag på kroppen och det är väl det som gör mig lugn. De sista veckorna har jag varit otroligt lydig mitt träningsprogram, tror ju närmare man kommer ju viktigare är det att inte sväva ut och hitta på något kanske kul, men riskfyllt ur skadesynpunkt. Det kittlade i onsdags att köra träningstävling Krafttrampen 5 mil, men hade ett brickpass en timme cykel, 20 min löp i programmet, valde därför cykla med ett mindre gäng som cyklar en kortare runda på onsdagar. Fick pers på den rundan så det visade sig vara ett rätt val och löpningen efteråt gick sååå lätt.  Det enda som oroar mig är punkteringar, knäppt nog, haft en på 8 år, varför oroa sig för saker innan de har hänt. Får ta det problemet då om det uppstår. Ta det lugnt och metodiskt om det händer. Jag är mycket mindre orolig för simmomentet än vad jag varit förr. Här har det verkligen varit bra att simma ofta i skarpt läge. När jag tränat ow kan jag inte säga att trängseln med fiskarna i sjön/havet varit särskilt besvärande, så tävlingarna har gett mig träning att simma i trängsel. 

För er som undrar kring min metafor, så finns det en efterrätt också. När jag gjorde min planering var jag lite orolig för att hamna i eftersäsongsblues för tidigt, så det blir en halvIM i Reugen i september. Man vill ju ha full valuta för den träning man ändå lagt ner. Mycket vågor där men har tränat på det också.