I sanningens namn är det så att merparten av mina vårdtagare tar energi, men igår träffade jag en som utstrålade energi runt hela sig. Har nog aldrig upplevt det i kontakt med en annan människa, åtminstone inte på det sättet och inte i jobbet. Född på gården (utanför en liten by), mannen dog i 50-årsåldern, hon hade varit ensam där i 28 år. Är det inte ensamt, frågade jag. Neeej, svarade hon med eftertryck, jag trivs så bra här i min ensamhet. Jag brukar sitta där (en stol vid husväggen) och ibland så kommer det en katt. Barn och barnbarn fanns med i bilden. Hon har kotkompressioner och säkert jävligt ont emellanåt. Hon har syn bara på ena ögat. Jag har körkortet fram till 2015, sen får jag se hur det blir, sa hon. Hon åkte på sommarkafé, och soppluncher och en massa annat. “Och så handlar jag när jag åker hem.” Hon fortsatte: “Många jämrar sig så om att tiden är för lång, men jag har inga problem med det. Men jag vill inte flytta härifrån, för då blir jag rädd, och det är jag inte här.” (Mitt ute i hotahejti liksom…) Och det går ju att få hemtjänst och få maten hem härute också, menade hon. En sådan acceptans inför allting. Och så denna energi som bara strålade ut från henne. Tur att jag inte hade någon rollatorkorg till henne, så att jag får åka ut dit igen.