Så var Vintercupen -13 till ända och till sist fick jag till en insats jag inte skamset rodnar över.

Visst gick det långsammare än i fjol (6:40 mot 6:27), och visst fick jag däng av Björn Karlsson i spurten, men det berodde inte på en halvhjärtad insats. Jag fick nog ut ganska nära max av vad nuvarande form och dagsförhållandena (läs: motvinden) tillät.

2 km är ju en tämligen plågsam distans (i likhet, vid närmare eftertanke, med precis alla distanser från 400 meter och uppåt. Det är bara lite olika typer av smärta…) och min högra höft/ljumske påminner mig stadigt om min gubbstatus så jag försökte värma upp ordentligt med två varv runt banan. Så ordentligt att jag och Jesper Forsman var nära att komma för sent till starten.

“Bålgetingboet”, som Fred lagom upphetsat snackat om inför start, befolkades i teorin av Fred, mig, Tommy och Björn. Olof var åskådare och Henrik syntes inte alls till, så där föll två bålgetingar bort, och Fred är ju snäppet snabbare (Daniel var så överlägsen på denna distans så honom nämner jag bara här och nu) så i praktiken var vi tre man som körde ett alldeles eget lopp i loppet.

Björn visade i torsdags att han i ren snabbhet matchar Fred, och även Tommy har en högstaväxel som jag saknar, så taktiken kunde bara bli en. Jämn och hög fart från start och hoppas att ungspolingarna kroknar på vägen.

Det var således jag som anförde, med Björn som ett frimärke på ryggen och en tappert kämpande Tommy ett par meter bakom. Fred seglade tidigt iväg, inte så mycket snabbare än oss andra men tillräckligt för att det inte skulle vara aktuellt att hänga på.

Redan efter 500 meter började ångesten komma i form av plågsam andhämtning och begynnande trötthet men jag gav mig fan på att Björn skulle vara bakom mig. Ett par gånger kom de negativa tankarna som tidigare i årets VC fått mig att bli bekväm, men den här gången sköt jag dem bestämt åt sidan. “Det är bara några minuter tills du får vila, men inte än. Kämpa, gubbjävel!” var budskapet från min eldgaffelförsedde coach på axeln.

In på bortre rakan friskade motvinden i ganska rejält. Ett par gånger kändes det som om Björn var på gång att kliva om, men jag svarade. Ett par gånger kändes det som om jag var på väg att hänga av honom, men han svarade. När vi rundade kurvan och kom in på sista kortsidan före långspurten anlände plötsligt mjölksyran. Det är sällan en långlöpare får känna det så påtagligt, det brukar vara en mer smygande känsla. Nu var det verkligen upp till bevis: fick jag med mig pannbenet i dag?

Jodå. Jag höll ifrån och behöll ledningen genom 90-graderssvängen söderut och nu närmade sig avgörandet. Tommy var nära, men kändes ändå inte som ett stort hot. Men hade jag nött ner Björn tillräckligt hårt eller hade han en fartökning kvar i benen? Svaret kom strax före planket vid den sista S-kurvan före målrakan, med kanske 200 meter kvar, och svaret var dessvärre ja, det hade han. Jag pressade allt vad jag kunde men benen gick helt enkelt inte snabbare och Björn seglade ifrån. På sista 200 skaffade han sig en lucka på 4 sekunder och jag får lyfta på hatten. En klassisk Northuggare.

Det var som sagt på håret att jag fick den där lilla luckan i ett tidigare skede. Hade jag bara hängt av Björn med fem meter innan spurten kunde utgången ha blivit en annan. Jag gjorde dock allt jag kunde denna dag, och då får man vara nöjd. Och när jag möter Björn i Guteterrängen ska jag ha revansch…

Jag får trösta mig med att varken Björn, Tommy eller Fred rår på mig i den officiella resultatlistan med ålderskorrigerade procentsatser. Trea i loppet och fyra i VC-totalen blev jag detta år.