Det är mycket sällan jag använder nagellack, men vad ska man göra när en nagel envisas med att ha en annan färg än den gängse? Jag tror det har med min ovana att krafsa med tårna i skorna när jag tar i, som om det skulle ge extra fart att borra ner tårna i innersulan på skorna… Hur mycket jag än jobbat på att sluta med det så verkar fötterna inte fatta, vilket lett till otaliga blåsor och valkar på mer eller mindre besynnerliga ställen på tårna. Mina fötter ser inte kloka ut helt enkelt.

Fick till ett kanonpass idag också, det har säkert med vädret att göra. 15km lätt distans stod det på dagordningen och jag gav mig ut på jakt efter känslan av lätthet. Första biten går på asfalt, lättsprunget och fint. Bara en bro att ta sig över, en ganska elak dock. Sen blir det lite slaskigt eftersom det är en grusväg med byggtrafik innan jag kommer till asfaltsvägen mot Ursvik igen. Fortfarande inte speciellt svårsprunget. Solen lyser och det känns faktiskt lätt.

Förbi Ursvik och upp mot Hallonbergen kan vara jobbigt, men idag kändes det lätt. Jag trippar på, försöker behålla steget och känslan från när jag springer i A5:orna trots att jag springer i tjockskorna. Det går rätt bra faktiskt. Kommer ner till sjöarna, Lötsjön och Råstasjön, och möter barnvagnar i mängd och parti. Papporna väjer oftare än mammorna. Är pappor mer hänsynsfulla, eller hade jag bara otur med mammorna idag? Gässen väjer inte alls, det är ingen ide att utmana dem. De bara tittar enögt och sträcker på halsarna. Men de flyttar inte på sig.

Borta vid Råstasjön, på den sida där Friends arena ligger, är det massor av smältvatten. Pölarna står som sjöar på gångbanan så det blir att jaga fram i snön på sidan av istället. Det luktar hundbajs, träsk och sjöbotten (konstigt va?) och det är lite tungsprunget här. Jag tänker på att behålla känslan, lättheten. Benen känns pigga, andas på tre steg fortfarande. Kommer tillbaka till Lötsjön, rundar den också innan det bär av mot Ursvik igen. Tänker lite på gårdagens pass, hur mycket krut som fanns kvar i benen och hur bra det kändes. Så sista kilometern pressar jag, jag tar i så det känns men inte så det blir snorjobbigt. Det känns bra, företroendeingivande att det finns mer och att det inte blev snorjobbigt på en gång. Stannar vid min vanliga lyktstolpe och pustar lite, vansinnigt nöjd med mig själv. Idag igen.