Idag stod det tre timmars löpning eller två mil på schemat, nått av det skulle det bli. Dagsformen skulle avgöra tänkte jag, just eftersom jag inte laddat särskilt optimalt för dagen. Och som Sylvia sa så kan kroppen överraska, det borde jag lärt mig vid det här laget 😀

På gymmet träffade jag Linda och Fia-Lotta, som slet och kämpade med sin löpbandmara. Jäklar tjejer så ni rockar! Ni såg trötta ut men inte uppgivna eller knäckta, det imponerar ska ni veta. Inga uppgivna miner, inga slokande nackar eller axlar, bara rå kraft och vilja. Det var en inspirerande syn att inleda passet med.

Bortsett från lite paranoja (jag upptäckte efter två och en halv timma att jag sprang i “snabb-springar-skorna” och fick genast ont i knäna… som gick över när det kom en bra låt på mp3-an…) så gick det förvånanvärt enkelt. Nu är jag kanske inte helt opåverkad, men näst intill. Jag är pigg nog för att orka springa upp för trappor och kuta på perrongen när tunnelbanan kommer och då har man inte tagit ut sig tycker jag. Benen ska vara så där lagom trötta, urkramade på det där viset som gör att man känner att “jag tar nästa tåg” hellre än springa 20 meter.

Älsklingen slöt upp på gymmet när mitt pass började dra sig mot sitt slu, dvs det var någon timma kvar bara. Han körde intervaller i 5:00 min/km och jäklar så han rockade på det, mer inspiration och löpglädje denna söndageftermiddag. Dessutom såg jag att han passerade 5km 29 minuter och 40 sekunder vilket jag tycker är jättestrongt för en person som springer plikttroget en gång i veckan och har gjort i kanske sex veckor eller så. Jag är så stolt över honom, jag tror han vet det också 😀

Men jag har en teori: Jag springer för sakta helt enkelt. Det måste vara det, för det är inte första gången jag springer långpass i 8km/h och känner mig mer eller mindre oberörd av det. Kollade pulsen med handtagen och den låg mellan 140 och 145 varenda gång. Ändå sprang jag en timma i ganska vettig fart igår, just för att ge benen en omgång så de inte skulle vara utvilade idag.

Jag får helt enkelt överväga att öka tempot ändå på långpasset, för det här känns som någon sorts Maffeextrem. (#)

Stretchade ut allt det stela, lite mjukt bara och sen hemgång till en tonfiskomelett med tomat, oregano och ost! 😀