Jag är solbränd i hårbotten, nästan bränd i pannan och ansiktet och fortfarande solvarm i huden trots att det är söndag. Tejpen som naprapaten satte sitter kvar, som en blå lyckospark.

Jag kom runt utan smärta.

Jag har fortfarande aldrig gjort ett dåligt pass i mina A5:or, det var dem jag råkade packa ner på torsdagskvällen medan jag for runt och skulle ha ner allt i väskan. Hade jag tänkt på saken hade jag inte tagit dem, de är ju helt odämpade.

Fast det gick så jämrans bra att jogga i dem att jag nästan börjar tro att problemet sprungit ur mina New Balance-skor, väldämpade neutrala klossar till skor.

Det är förstås omöjligt att säga något om den saken efter ett enda bra pass, det är lätt hänt att man tillskriver den senaste åtgärden äran trots att det egentligen handlar om en kedja händelser (i mitt fall vila, idogt vadhävande, stretchande, masserande och ideliga besök hos naprapaten). Skobytet råkade bara bli. Det kanske skulle ha gått precis lika bra i de dämpade skorna.

Eller så byter jag verkligen löpsteg i A5:orna så mycket att det påverkade vaden på något sätt.

Vad som är sant får framtiden utvisa.

Nu är vi i alla fall hemma, och det är lika skönt som det var att åka hemifrån. Jag är så förtjust i Varvet, det är en folkfest utan dess like och jag springer egentligen inte Varvet för att persa. Jag springer för att jag älskar att springa, jag har roligt och det är folkfest. Göteborg är inbjudande, det är massor med folk ute och hurrar längs gatorna.

Det är lite trångt, men finns det hjärterum finns det stjärterum 🙂