Under några dagar i föräldrahemmet fick jag trampa gamla bekanta spår i och omkring Åbysäcken i Hackefors (södra Linköping för den oinvigde). Fyra dagar, fyra pass, sex mil och mycket nyttig backträning inför Lidingö.

Åbysäcken är nämligen ett av de där klassiska svenska motionsområdena där banläggaren har dragit spåret uppför varenda lutning som erbjuds. Och det är förvånansvärt många, med tanke på att de flesta utsocknes nog associerar Linköping med slätten.

Höjpunkten var dock söndagens improviserade långpass, som när jag startade inte ens var ett planerat långpass. Efter ett par km i Hackeforsskogen tog jag mig via “Golden Gate” över till Johannelund och vidare upp på åsen i Vimanshäll och Ramshäll. Upp genom Trädgårdsföreningen och vidare på cykelbanor och gångstråk upp till det gamla Soldathemmet där brorsonen Lucas spelade fotbollsmatch (själva förevändningen att ge sig ut) på en liten idrottsplats som jag aldrig sett tidigare. Med cirka en mil avklarad stannade jag en stund och tittade på andra halvan av första halvlek och fick i mig ett par deciliter vatten.

Slutsignalen blev min startsignal och nu började de riktiga improvisationerna. Raka vägen hem skulle kanske bli 6-7 km men jag började i rakt motsatt riktning och gav mig in på små slingrande stigar i Vallaskogen. Bitvis blev det snudd på obanat och det piggar ju upp! Efter att ha passerat idrottsplatsen igen väcktes nyfikenheten av skyltarna mot Tinnerö Eklandskap – det lät ju trevligt – och plötsligt fann jag mig löpande på pigga ben utmed Östgötaleden, rakt genom fårhagar och skogar på det som till för bara några år sedan var militärt område.

Skyltningen var väl kanske inte helt hundra, men en sådan här dag när vägen är målet och planen är vag gör det ju inte så mycket att man får vända och springa tillbaka ett par gånger.

Ungefär i höjd med halvmarapasseringen kom jag till Vidingsjö motionscentrum och kunde ta några klunkar vatten – inga vattenflaskor med denna dag, men det gjorde inget – och sedan in på den inledande kilometern av LOK-milen. Härligt att komfortabelt dundra förbi andra motionärer även med ett par mil i benen.

Det visade sig nämligen att detta var en sådan dag när man bara kan springa på. Hemkommen hade jag rivit av uppskattningsvis 26 km, bitvis i ganska bra fart och bitvis i ganska kuperad terräng, men hade jag inte känt ett styng av dåligt samvete för att jag var ute och sprang istället för att umgås med familjen på fasta landet hade jag med glädje sprungit en mil till. Det får bli nästa helg…