Jag har rätt bra balans, men när man blir trött slår det sinnet av. Igår körde jag mitt längsta rullskidpass hittills 1,8 mil 8km längre än min andra runda. Men oj vad jag blev trött, kanske inte så mycket i kroppen som i knoppen. Sen skall man inte åka rullskidor på en becksvart grusväg med hål i… Latheten som inföll sig tog överhand med ett inte så lyckat resultat. Jag tok stöp. Sen var det lite besvärligt at komma upp men inte nog med det väl hemma på garageuppfarten… Stöp jag igen.. (hoppas ingen såg mig). Stillastående var jag med. Jag borde egentligen ha vurpat i den stora utförslöpan med knagglig asfalt, men där gick det bra, fast stabiliteten var mer som att sväva på några luftkuddar. Bortsätt från vibrationerna då. Men nöjd får jag trotts allt vara. Kände mig rätt stark ändå.. för att var mig alltså. Fast det var en annan rullskidåkare som stakade för bi mig på de sista 4 km och ja det gick väl dubbelt så fort. Jag har en bit kvar