Inspirerad av gårdagens diskussion här på Bettan kastade jag mig ut och sprang kort och fort idag. Kortaste rundan jag kunde komma på visade sig vara nästan 6km men det dög. Det är inte den mest kuperade av mina rundor heller, så jag tänkte jag kunde få upp lite fart. Grusvägen sinkade mig förstås en del, men inte mer än vanligt på den rundan.
Det var förvisso jobbigt men idag blev faktiskt benen trötta före mig. Det syns på pulskurvan också, för jag nådde aldrig över 174bpm. Jag fick helt enkelt inte upp farten, och inte heller pulsen.
Andra, tredje och fjärde kilometern lyckades jag hålla någorlunda intensitet i löpningen men sen fick jag tunga ben som inte ville mer. Strax efter 4km var jag inne i den där byggarbetsplatsen igen, den här gången sprang jag rätt nästan på en gång.
Som första försök att klämma och känna på lite fart igen, var det godkänt. Nästa gång ger jag mig ut när jag är utvilad och kan ge järnet hela vägen hem 😀
Buss?
Ja det blir lite magert och förstör nog mer än det ger (flytet). 🙂
Låter klokt! Med bara en backe på flera kilometers håll skulle det bli ett ganska ynkligt buss-på-backenpass? 🙂
Sänk farten i backen och behåll ansrängningsgraden istället för hastigheten tycker jag. Om du inte väljer buss på backenpass så klart men på dom springer jag lugnare mellan backarna och öser på i backarna som ska vara många på mina pass. 🙂 så gör jag alltså….
Aaah jag kan inte räkna! hahahaha
Jag fick det till fem, men jag glömde söndag förra veckan 😛
Ja du har rätt, det var sex dar i rad. Tur att långpasset ska gå i <150 och lugnt och fint, andra muskelfibrer än dem jag nött på idag 🙂
Jo, det var faktiskt riktigt bra men jag kan ju inte låta bli att undra om jag hade kunnat hålla den där känslan av “det är okej” som jag hade om jag hade valt en enklare runda? Att jag hade en snittpuls då på 168 i 3km i sträck antyder ju att jag faktiskt hade kontroll, eller? Jag behöll känslan även om farten varierade och pulsen antyder ju det också, om jag inte tolkar den fel.
Jag har fått så mycket att tänka på att jag knappt vet vilken fot jag ska sitta på 🙂
Sokm det där med backen, den måste jag ju bemästra så att jag i fortsättningen kan brassa på där förbi och behålla intensiteten efrter backen också. Inte bli moloken och trött där. Kurvan kan jag inte göra så mycket åt kanske, men backen måste jag ju knäcka. Givet!
Och så hoppas jag de blir färdiga med bygget snart så jag slipper sprängstenen, men jag kanske kan fuska och springa i gräset om de inte gör färdigt gång- och cykelbanan snart. Det är inget staket där, så de som bor där misstycker säkert inte 🙂
Och sen det där med andningen, har du tänkt på att man kan andas så djupt att det känns som att man andas med hela kroppen? Både näsa och mun, fullt flås s a s och lungorna verkar hur stora som helst, som om man drar ner luft hela vägen till naveln nästan! Undrar hur jag bar mig åt.
Sjätte i rad?
Du skojar?
Låter som om du fick till ett jättebra pass tycker jag. Som sagt, skit i farten, gå på känslan som ska säga jobbigt på de här passen. Hejaheja! Och du, det var sjätte träningsdagen på raken, tycker du det är konstigt med lite trötta ben då? 🙂
Det är ju det jag försökt förklara, jag vet inte hur fort det går eller vilket tempo jag håller såvida jag inte har klockan eller min vanliga spellista (för då vet jag att första låten ska ta slut strax innan första byggarbetsplatsen – låten är lite över 4 minuter lång – om jag håller 6-minuterstempo, tidigare om jag är långsammare), men den här gången bytte jag spellista till Metallica (kanske inte det bästa valet) för att inte ha referensramar. Jag skulle ju följa känslan.
Planen var att ta det lugnt till bron, ca 1km, öka försiktigt 2km eftersom det är en slakmota där och känna på farten lite. Sen skulle jag öka, om det kändes bra. Och medan jag sprang kändes det verkligen som att jag gjorde så, den enda backen på hela rundan kommer strax före 4km.
Det är en liten, kort backe men väldigt lik en vägg. Strax efter den kommer en skarp 90-gradare så man tappar precis all fart. Sen kommer en kletig och lite svårsprungen grusväg där de kör schaktmaskinerna till motorvägsbygget, innan jag kommer upp på bron och en efterlängtad liten nerförsbacke – och här blir det tricksigt för vägen leder rakt in i ett byggarbetsområde och försvinner så man får snirkla sig över på andra sidan, och där är det inte tal om att springa knappt (inte på sprängsten, jogga på sin höjd) men det är bara ett par hundra meter, sen kommer asfalten igen, och sen är det rakt hem nästan.
Hela vägen fram till backen kändes det som att jag hade kontroll, det okej. Jag andades med hela kroppen kändes det som, men det var okej. Jag bemästrade slakmotan, hittade små ställen jag kunde öka och rundande en lösspringande (svansviftande) rottis som jag hade velat (ta med mig hem) hälsa på. Jag tyckte jag varierade farten, när det kände som andnöd släppte jag efter på farten och när jag kunde så ökade jag igen.
Backen tog musten ur mig lite (jag behöll intensiteten men lyckades tappa en massa fart och moment där, och senare i svängen), och när jag kom in i byggområdet blev jag osäker och tappade farten igen, men kom rätt nästan direkt (tack vare felspringningen igår). Valde att gå på sprängstenen, det gjorde ont t om genom mina tjockskor att springa på det där vassa steniga underlaget, men sen skulle jag springa hem. Och benen ville inte alls hålla samma fart som före trasslet..?
Det sista är lite obegripligt för mig, för pauserna borde ju gjort benen gott kan man tycka (det vore det logiska, känns det som) men för mig blev det tvärt om negativt att inte bara mala på.
Men hela konkarrongen gick på känsla, helt och hållet. Jag följde känslan, och då blev det så där. Jag har klockan under jackärmen för att slippa se, jag vill ju fortfarande ha statistiken efteråt. Om det blev jämn fart var det av misstag, jag kan inte hålla jämn fart om jag får betalt för det men det går tydligen alldeles utmärkt när jag inte vill…
Jajaja, jag ska sluta retas. Puss på nosen, du är jätteduktig. Med eller utan uppvärmning. 🙂
Jomen jag lovar, det kändes som att det inte gick fort – jag driver inte med dig!
Det är väl inte svårare än att du tänker att du ska ut på långpass första km? Du har ju sprungit lugnare tidigare. Så försök inte, den gubben går inte. 🙂
Jag hade inte klockan framme, det var just det som var problemet…
Titta hur strängt ni vill, utan klocka blir det så där…
🙂 Talar för att du borde släppa klockan ett tag för att trimma in känslan. Det är ju samma fart första km som resten i princip ser det ut som. Tittar strängt! 😉 Gör man så är det inte konstigt om man blir trött….
Just det, Kristina. VAR är uppvärmningen?? *tittar strängt*
Vilken vaffönått? 🙂
Skämt åsido, jag trodde jag tog det lugnt första kilometern faktiskt. Utan klockan är jag inte särskilt bra på att bedöma fart och sånt.
Du sprang så fort att du blev trött = lyckat pass. Heja!!!!
Men var är uppvärmningen? 😮
Precis 🙂
Ja, absolut. Klart det kommer att gå undan med piggare ben. Men ibland är man ju bara sugen på att testa. 🙂
Ja, ibalnd vill nog huvudet mer än benen kan infria men de gjorde ett tappert försök i alla fall. Snitt 6:15/km är mycket snabbare på den rundan än jag normalt törs ge mig på, och det med lite tunga ben redan från start. Tänk då vad jag borde kunna åstadkomma med pigga ben! 😀
Härligt! Sant, det är nog bra att vara utvilad och riktigt taggad när man ska slå världsrekord.