Februari blev i huvudsak en riktig vintermånad med tidvis bitande kyla och som mest 3-4 dm snö. Sedan kom våren (åtminstone tillfälligt) och nu är snön så gott som helt borta, utom på skuggiga platser.

Träningsmässigt fortsätter jag att ligga på en bra nivå även om januarirekordet (328 km fördelat på 24 pass, med ett snitt på 13,66) står sig. 267,6 km fördelade på 19 pass med en genomsnittlig längd på drygt 14 km blev det i februari. Och det är ju, om man ska vara petig, två dagar mindre.

Veckosnittet blir 63,8, en märkbar minskning sedan januaris 78,75, men då dras snittet ned något av en planerad “vilovecka”. Övriga veckor har hamnat precis runt 7-milastrecket. Alltså fullt godkänt, särskilt för en midvintermånad.

Lite mer siffernörderier: i februari snittade jag 4,6 pass i veckan, mot 5,4 i januari. En förklaring är förstås att det av olika skäl inte blivit några dubbelpass på tisdagar den senaste månaden. Jag hoppas på nystart nästa vecka!

Fyra långpass blev det, sammanlagt 100,7 km, dvs precis över 25 i snitt. Jag hade ju hoppats kunna bygga på längden på långpassen under februari och ligga kring 3 mil nu, men tendenser till löparknä har satt stopp för det. Månadens sista långpass blev ändå ett fall framåt då jag lyckades ta mig 27,5 km i god fart innan knät protesterade. På måndag träffar jag sjukgymnasten men senaste veckan har jag så smått kommit i gång med stretchövningar.

Säkerligen alldeles för lite och möjligen fel, men det är en början…

Annars hoppas jag på värmens och barmarkens helande krafter. Det har funkat förr. Och ännu har jag inte behövt stå över ett pass på grund av knäna, bara rumphugga långpassen nån gång efter halvmarapasseringen. Things could be worse.