Det gick åt skogen. Under 57 hoppades jag, 58 kändes som en skamgräns men klockan hann ticka iväg till 1:00:56 innan en stum kropp iförd mitt tävlingslinne, och med mitt huvud inkilat under armen, stapplade över mållinjen på Grönsta gärde som 23:a i MK15.

Hur kunde det gå så här?

Tja, formen för två veckor sedan var ju alldeles utmärkt, med reservation för att jag hade lite mystiska känningar här och där. Men det var ju inga skador som stoppade mig i spåret denna gång. Däremot åkte jag på en förkylning som bröt ut den 20 september och tippade omkull slutladdningen träningsmässigt. Det borde inte ha varit några problem, men på något sätt måste jag fortfarande ha varit nedsatt för den tvärbromsning jag upplevde i lördags var inte normal.

Två öl kvällen innan var kanske inte heller skitsmart, med facit i hand. Men jag har misskött mig betydligt värre än så utan att påverkas.

Vid starten klockan 10 kändes allt som det skulle. Ut från det mycket blöta och leriga startgärdet låg jag med i tätklungan. Första km klockade jag på 3:19, vilket förstås är för snabbt om det stämde. Andra km visade dock 4:08 så jag misstänker att den första markeringen inte riktigt satt där den skulle.

Första tidtagningsmattan, vid Ekholmsnäs, kommer efter drygt 1 km och där låg jag på 11:e plats.

Utmed södra sidan av Kyrkviken in mot Lidingövallen rullade det på bra och jag gled kontrollerat om några löpare. Damvinnaren Anna Rahm hade jag precis framför mig. Farten låg nu kring 3:40 till 3:50 och när halvmilen passerades på 18:49 låg jag helt enligt plan – det vill säga lite marginal på 38-minutersfart på första milen för att ha råd med det backigare partiet som väntade.

Dessvärre började det kännas tungt utmed Kyrkvikens norra sida och när vi vek in mot de mer kuperade delarna av banan tänkte jag att jag kanske öppnat aningens för hårt. Jag slog av på tempot en stund och lät ett par löpare komma om utan att göra något försök att svara, förhoppningen var att stunsen i benen skulle komma tillbaka.

Så blev det, kan vi konstatera, inte alls. Jag kände mig visserligen marginellt piggare efter ett tag men när jag tittade på klockan syntes det inte på farten. Jag hade nu stabiliserat mig en bit över 4-fart och när jag några gånger försökte hänga på passerande löpare hände liksom ingenting. Det var segt, det var jobbigt och pannbenet hade jag definitivt glömt hemma.

Sista halvmilen hade jag gett upp. Jag insåg att även skamgränsen var överskriden med god marginal och slutade helt att bry mig. Eftersom jag aldrig legat bättre till än runt 10:e plats och slutade 23:a kan strömmen förbi inte ha varit så strid, men det kändes så. På sista milen passerade jag själv, mig veterligen, inte en enda löpare (bortsett från svansen på gubbklassen som startat 20 minuter före oss) medan den ena efter den andra kom ikapp bakifrån.

Vid Grönsta stod Gustav och Fredrik och hejade och det var väl ungefär det enda som var kul vid det laget. Backen upp brukar vara tung men den här gången var jag på vippen att börja gå.

Inte förrän sista kilometern lyckades jag tända till lite. När damtvåan Maria Wallin från Rånäs 4H gled upp vid min axel kunde jag ana öppningen mot målrakan framför oss och bestämde mig – äntligen – för att kämpa lite. Jag sprang sida vid sida med henne genom skogen och i den lilla backen ner mot målområdet ryckte jag ifrån. Spurten räddade några placeringar (vid den s k Förvarningen låg jag 27:a), samt 61-minutersstrecket om nu det betyder något (det gör det inte, inte på den här låga nivån…) och sista km slutade därmed på 3:50.

Något var uppenbarligen inte som det skulle och det är väl bara att lägga loppet till handlingarna. Baserat på min 5000-tid för 10 dagar sedan (17:30) säger race-kalkylatorn att jag ska göra 15 km slätt på drygt 55 minuter, vilket låter fullt rimligt. Lägg på ett par minuter för topografin. Men det här var ju löjligt.

Till något roligare. Gustavs debut i Lilla Lidingöloppet blev så kul som vi hoppats. Han hade visserligen, precis som sin far, tänkt sig en mer framskjuten placering men han genomförde loppet med den äran. I den trånga starten uppför Grönstabacken hamnade han i bakre halvan men jobbade sig sedan metodiskt framåt för att gå i mål på 7:44, en snittfart på 4:33. Högst respektabelt för en 9-åring på en trång, lerig och kuperad bana. Själv var han både stolt och lite missnöjd med att inte komma bättre än 104:a, men det blir en ny chans nästa år. För det har han redan bestämt.