Löpningen är min igen! Äntligen kunde jag tuffa fram som jag gjorde i somras, när jag regelbundet gjorde milen på timman eller snabbare och sprang halvmaran i sexminuterstempo. Jag kanske skulle ha tvekat att springa 21,1km i samma tempo idag, men det kommer. Nu vet jag att det kommer.

Jag har bekymrat mig för den otroligt långa, sega perioden efter Stockholm ultra. 4:e augusti känns så långt borta, men det är bara två månader sen. Efter maran har jag ju studsat tillbaka på ett par tre veckor, men tio mil tog hårdare. Mycket hårdare vad det verkar, och jag räknar lite med att det kommer att vara segt ett tag till. Det har varit ganska frustrerande eftersom jag har velat så mycket mer än vad kroppen ställt upp på, så då har jag taggat ner. Rejält.

Men det får vara så, jag tänker inte oroa mig mer för idag gick det som tåget. Kroppen bevisade att den minsann inte glömt hur vi gjorde i somras, den har bara behövt pusta lite. Vilken glädje. Jag har verkligen längtat efter det här flytet, efter att känna hur gruset sprätter bakom mig och vinden rusar förbi öronen. Fötterna var lätta, benen starka och idag kändes lungorna hur rymliga som helst. Den känslan har jag saknat, den där känslan av att det finns kraft i benen och att kroppen är på hugget.

Det har säkert med höstluften att göra också, det kändes som att det fanns hur mycket syre som helst i luften. Svalt och skönt var det också, jag blev riktigt varm, så det rann, ändå trots att jag var så tunt klädd att jag frös som en whippet innan jag började.

Jag ska fortsätta ta det lite piano ett tag till, 2 eller 3 pass i veckan i makligt tempo. Försöka hålla mig i skinnet, inte gasa för mycket för snabbt. Inte nu när kroppen börjar svara igen. Tur att jag ska jogga med äldsta dottern på söndag, då kommer jag inte att få rusa iväg som en kalv på grönbete. Lugnt och fint, långpulspass. Det är nog melodin ett tag framöver, och så petar jag in något enstaka snabbare pass då och då för att känna av lite hur det känns.

Jag satt och tänkte innan, att jag har en förbaskat trevlig kropp att bo i ändå. Jag är frisk, kroppen gör i stort sett som jag vill, jag kan springa och ha roligt och jag går inte sönder i första taget. Vilken förmån egentligen. Det är delvis min egen förtjänst, jag försöker ta hand om mig och leva så sunt det nu går efter bästa förmåga. Men det är ju inte hela sanningen, det vet nog alla. Man ska ha tur också, med knän, fötter, höfter och rygg. Man ska ha lite tur i genlotteriet, så att man fått muskler som tål träning och inte blir inflammerade och överansträngda ideligen. Man ska ha tur att slippa kroniska sjukdomar som kan förstöra upplevelsen.

Jag tror jag blir lite filosofisk när det gått bra att springa. Jag blir tacksam och glad, och skulle vilja tacka någon för den fina upplevelsen. Så jag får väl ge mig en kram och säga tack då 🙂