Jag har en underbar älskling, det är jag medveten om. Vi delar varandras utrymme med respekt för varandra, nära men utan att inkräkta. Han tycker om att spela datorspel, men så som livet ser ut med arbete och allt så finns det inte så mycket tid för det. Ja, vi har ju fritiden förståss.

Jag skulle egoistiskt kunna kräva att han ska tillbringa den tiden med mig. Han skulle nog göra det också, om jag krävde det.

Men det vore ganska egoistiskt av mig. Jag kan ju lika gärna försöka sätta mig in i vad det är han försöker åstadkomma, lära mig spelet och delta istället. Jag kan välja att umgås med honom, istället för att kräva att han ska umgås med mig. Det är skillnad på det.

Han vet att jag älskar löpning, och har erbjudit sig att följa med ut från gång till annan. Jag älskar att springa med honom, men jag ber honom aldrig om det. Varför? Jo, för jag vet att han inte tycker det är så himla roligt. Men han gör det för att göra mig glad. Så varför inte låta honom behålla den möjligheten, att få välja själv när han vill göra mig glad?

Det handlar om att ge och ta. Veta när man ska dela med sig och när man ska ta emot det som bjuds. Vi delar varandras utrymme frivilligt, det är inte så att han delar mitt utrymme enbart. Jag delar faktiskt hans utrymme också. Tillsammans. Vi.

Ibland läser och hör jag om människor som suckar över att han/hon inte vill göra saker med dem och då undrar jag ofta i mitt stilla sinne: men när gjorde du något med honom/henne frivillig? Vi lever i ett egocentriskt samhälle, det vet jag. Ett samhälle där det anses fint att förverkliga sig själv, där egna jaget går först och allt det där. Men om man verkligen älskar någon, på riktigt, går verkligen inte den människan före egot nån gång ibland? Ganska ofta till och med? Ingår inte jag i ett vi som är större än bara mig?

Eller är det bara jag som är så naiv så att jag tror på att kärleken är vänlig, delar med sig och önskar det bästa åt den man älskar? Jag tycker att det egocentriska samhället har fel, för jag upplever inte att jag är det viktigaste i mitt liv. Det är vi som är viktigast i vårt liv.

För övrigt tänker jag alldeles för mycket när jag har vilodag. 🙂