Löpningen gick så strålande idag att det var skrämmande, uppvärmningen fick stelheten i benen att försvinna och plötsligt kändes benen lätta och starka. Intervallerna bara flög förbi och under nerjoggen som faktiskt till största delen gick långsammare än snittempot så fick jag frispel och testade 11,1km/h (vad det nu blir i min/km) och höll det i 800 meter eller så. Sen var nerjoggen slut, jag började för sent, men jag hade absolut klarat en kilometer i det tempot idag – SÅ stark kände jag mig! Jag ägde löpningen idag helt enkelt.

Pilatespasset blev intressant, det tänker jag absolut gå på fler gånger. Det var en annorlunda sorts magträning och förmodligen exakt det jag sökt efter. Det tål att utforskas, helt klart och jag gillade tjejen som höll i passet också. Det är också viktigt.

På pilatespasset träffade jag två damer jag är lite bekant med sen spinningen och coren och de undrade förståss varför jag springer så mycket, varför ska man springa 8 mil? Mitt instinktiva svar, det första som hoppade ur mun på mig, var “För att jag kan”. när jag hann tänka efter korrigerade jag mig lite mer ödmjukt till “jag tror jag kan i alla fall”, men det första svaret kom som ett piskrapp. Utan eftertanke, utan tvekan.

För att jag kan.
Det ska jag komma ihåg.