Ifrågasättande av det mesta inklusive den egna existensen. Varför är det som det är? Vad är det för mening med att år efter år stå ut med den stora, svarta, kantiga stenen i bröstet? En känsla av att tycka synd om mig själv samtidig med frustration och ilska riktad mot mig själv över jag inte är den jag vill vara och inte heller tycks kunna bli det.

Någonstans långt inne i mig tror jag att jag har svaret, jag tror faktiskt det. Men jag ”missar” det hela tiden. Eller så är det så vidrigt ställt att jag undviker det. För när tillfälle till att agera på “det nya sättet” väl ges så gör jag nästan alltid tvärtemot. Som när jag pratade med Älskling i telefon nyss. För det är på något vis ändå tryggare med det gamla. Med de mönstren och beteendena tror jag mig kunna få den bekräftelse jag så intensivt suktar efter.

Vetskapen om att dessa perioder är just perioder borde räcka långt. Vetskapen om att dålig sömn ger de dåliga tankarna större spelrum borde räcka ännu längre. Men jag vill ha något mer. något större. Något varaktigt.

För livets mening livet sörjer ända fram till dess du spörjer. Raden kommer från en bok som ingick i sjukgymnastutbildningens psykiatrikurs. Minns inte vem som gav upphov till den (vad jag minns var det inte bokens författare) men tycker den kan vara värd att sätta på pränt även här.

Nog om detta, kommer ändå inte längre ikväll. Jag har idag:
– Klistrat in i min klippbok (som egentligen är en almanacka).
– Fått hem de korta tightsen från Löplabbet.
– Bakat finska semlor. (Semlor är detsamma som frallor på finska. Fann receptet på MammaSprings blogg.)
– Gjort soppa med Ajvar relish, kyckling och sojabönorna (som blötlagts i tio timmar och kokats på svag värme i två timmar innan de kunde hällas i soppan.) Åt soppan med en klick (nåväl, två klickar) turkisk yoghurt och en nybakad semla/fralla.
– Ätit lagad mat både till lunch och middag.
– Styrketränat. Promenerade till gymet, tog bussen hem.
– Satt upp mig på ett yogapass imorgon och ett spinningpass på onsdag. Vi får väl se om det håller.