Igår var eländigt jobbig. Någon gång under natten låste sig mellanfoten igen, och jag kunde inte be sambon om hjälp att få loss det eftersom han inte var hemma. Trots mitt masserande och fixande förblev mellanfoten envist låst. Jag försökte vicka på tårna och göra rehabövningarna ändå, vilket bara ledde till att foten blev öm, trött och ännu mer låst.

Inte ens barfotalöpning på löpbandet hjälpte, en kilometer sprang jag i god fart och det kändes jättebra bortsett från att foten kändes stel och hade dålig svikt. Vadövningarna gick att genomföra, det kändes hela tiden som om det skulle knaka rätt i foten men stannade med det. Det blev inget knak.

När sambon äntligen kom hem och kunde hjälpa mig satt låsningen så hårt att det tog halva kvällen innan det befriande knaket av hur foten låste upp sig igen hördes. Varmt bad, massage och flera av övningarna naprapaten lärt oss krävdes innan foten gav med sig.

Så jag fick en massa träning gjord, alla rehabövningarna, alla extra fotövningar, alla vadövningar och lite bonus i form av löpning på löpbandet. Men av någon anledning kunde jag inte glädja mig åt det, eftersom jag hela tiden fokuserade på den onda foten. Jag hade nästan glömt av att den kunde göra så där, jag hade ju börjat vänja mig vid att foten uppför sig.

Jag hade nästan börjat hoppas att jag skulle slippa låsningarna i fortsättningen, att den extra fotstyrkan äntligen började betala sig.

Tji fick jag.