Visst blir man låg när man inte får träna? Endorfinbristen är total och jag sitter och kurar i morgonrocken med näsdukar med balsam. Dricker mängder av vatten, kanske kan man spola ur bakterierna ur systemet? Fast jag sitter på en behaglig träningsvärk som jag fått av min sambo, faktiskt. Det var en suverän idé att göra benböj med honom på ryggen.

Det finns inget så roligt som att göra benböj med levande vikt, som inte bara kan hålla sig kvar på ryggen själv utan också hjälper till att hålla balansen. Övningen har jag snott rakt av från ju-jutsun, då går man ihop med någon ungefär i ens egen viktklass och sen rockar man loss. En av övningarna brukar vara att ta polaren på ryggen och springa till ett hörn, göra tio benböj och sen springa till nästa hörn för att göra fler benböj.

Efter ett par varv är man riktigt ruggigt trött. Men det är bättre att få börja än att vara tvåa, eftersom man faktiskt blir lite trött i benen av att sitta på ryggen på någon också. Instinktivt kniper man med knäna, i alla fall om man som jag hållit på med hästar. Då är reflexen att knipa ihop benen om det man sitter på i stort sett instinktiv.

En annan övning jag sitter och drömmer om, som jag hatar när det väl kommer till kritan, är “idioten” i vår tappning. Från ena kortsidan springer man till den andra, gör 10 armhävningar, 10 upphopp med djupa benböj och 10 situps. Sen sprintar man tillbaka och gör 9 av varje. Fortsätt så ner till 1. Ibland börjar vi från 15. Man är otroligt kaxig när man är klar, oavsett hur mycket man hatar övningen medan den pågår.

Mycket av ju-jutsuträningen går ut på balans, explosivitet och reflexsnabbhet. Det enda kampsporten och löpningen har gemensamt är väl behovet av hög mjölksyratröskel, god balans och god reflexsnabbhet när balansen tryter möjligen, för att slippa studera kottar i extrem närbild väldigt plötsligt och på ett möjligen smärtsamt vis. Löpningen handlar om helt andra saker, framför allt har jag ingen nytta av mina explosiva benmuskler i långdistanslöpning.

För att kunna kasta någon som väger mer än sig själv måste man ha en del kraft i benen, men det ska vara en massiv krafturladdning under en extremt kort period. Löpning är nästan tvärt om, lite kraft men under extremt lång period. Hur i hela friden ska jag få det att gå ihop?

Sen som lök på laxen och grädde på moset kommer klättringen, som fått komma på efterkälken. Den är lite av allting, explosivitet ibland, uthållighet ibland och extremt mycket psyke jämt. Det här ska jag försöka få ihop på något vis, balansera så att jag inte bara klarar mina löp-mål som jag satt upp utan också överlever en gradering och helst också inte glömmer allt jag lärt mig om klättring.

Så sitter jag här, sjuk. Obrukbar. Tog ett varmt bad och det friskade upp en del men jag känner slemmigheten och hals-ömheten komma krypande på samma sätt som en kuvad jycke kommer krälande tillbaka till den matte som just skällt ut kräket för kung och fosterland av någon anledning. Jag kan inte träna nånting av alla de saker jag tycker är roliga. Fasen – jag kan inte ens träna saker jag INTE tycker är roliga!

Ni som är friska och ändå väljer att sitta hemma – passa på för faen medan ni har hälsan och kroppen ställer upp! Imorgon kanske ni inte KAN och det finns inget hemskare än att vilja utan att kunna! Det finns inga skäl, inga någon kan få mig att tro på, som är så goda att de motiverar att man sätter sin hälsa i andra rummet.