Man ska ju vara tacksam för att man inte blir däckad, men samtidigt har höstens förkylningsattacker varit förvirrande. Först några dagars diskret overtyr, sedan ett snabbt crescendo följt av – tystnad.

I går kände jag mig stundtals under isen och skippade således träningen i väntan på Det Stora Utbrottet, men i dag vete 17. Ingen feber och ingen direkt smärta i halsen, även om det är småskrovligt. Jag tror jag vågar mig på ett lugnt pass och hoppas att det, precis som tidiagare gånger i höst, ska jaga bacillåberna på flykten.

Mest störande just nu är faktiskt den mystiska smärtan i vänster sida, ganska exakt där armbågen hamnar om jag sätter armen i sidan. Men den är mest jobbig när man ska böja sig eller lyfta barnen, att springa borde gå bra.