Valde ett lågt tempo, 7:30 kändes som det långsammaste jag kunde stå ut med för dagen. Valde bort pulsklockan och körde på känsla, och det gick fint. Kroppen trivdes, svettades ymingt förståss men det gör jag jämt på löpbandet. Allt kändes strålande, jag behövde inte ens stanna när jag skulle dricka eftersom jag inte var andfådd eller ens ansträngd.

Passerade 8km och kände de första antydningarna till ansträngdhet i knätrakten. Rätade upp mig, kortade löpsteget något och besvären försvann för en stund, men bara en kilometer kanske. Fortfarande fräsch, stark och inte det minsta andfådd. Ansträngdheten blev långsamt ett riktigt problem så vid 12km valde jag att stanna innan det blev smärta av det.

Jag var förståss skitsur ett tag, men inte värre än att riktigt god sushi på restaurangen vid Tuletorget i Sumpan kunde muntra upp mig. För jag sprang ju smart, jag tuffade på tills knäet sa stopp, och surade järnet ett tag för att jag inte fick springa längre. Sen tänkte jag igenom veckan som gått, hur nyligen jag kommit igång igen och att det inte är så länge sedan jag var hos naprapaten och då lugnade jag ner mig.

Det jag tror störde mig mest var att jag hade en så bra känsla i kroppen, jag hade hittat dagsrytmen och nu fick jag inte utnyttja den. Men om jag tittar tillbaka på vad jag gjort denna veckan är jag inte förvånad över knäets protester. Jag har sprungit snabbare och tuffare än jag någonsin gjort innan. Dessutom sitter ömheten inte på samma ställe som löparknäet gjorde, vilket får mig att misstänka att det är någon form av överansträngning i muskeln det är frågan om snarare än att senan gnuggats för mycket över benutskottet.

När jag söker den ömma punkten, den som jag förknippar med löparknä, hittar jag den inte. Faktum är att nu när jag sitter och klämmer hittar jag inget alls som gör ont när jag trycker på det längre. Så kanske, om jag tar en lugnare vecka och fortsätter att stretcha, kan jag köra ett riktigt långpass nästa helg.

Att delta i Växjö är förståss uteslutet, det insåg jag redan på löpbandet så det är det ingen diskussion om. Planen är att få ordning på knäet till Lidingö Ultra nu. Jag har bara 7 månader på mig. 😉