Eftersom jag haft en hel del kontinuitetsproblem (underdrift) har jag inte kunnat springa riktigt långa pass på länge men idag gav vi oss ut, älsklingen och jag. Vi tog oss 13km (knappt) på 97 minuter (drygt) vilket inte är särskilt fort, men med tanke på att det är i princip dubbelt så långt som jag sprungit på ett par månader (känns det som) är det en fantastisk seger. Visst hade jag lite krämpor, vänsterknäet värkte lite ibland och jag fick blåsor av inläggen tror jag (jag har inte vågat titta på fötterna än), men ingenting som kändes så där jätteallvarligt.

Visst oroar jag mig för att jag ska drabbas av löparknä igen men samtidigt vet jag att det går att bekämpa den krämpan framgångsrikt om jag nu skulle råka ut för det. Majoriteten av alla löparrelaterade skador går också att behandla enkelt och smidigt, det vet jag. Jag vill bara inte behöva gå till fler idrottsspecialister nu, nu vill jag träna i lugn och ro. Sköta mitt, bli bättre på det jag gör och vara nöjd.