Det var länge sen jag sprang ett millopp, många år sedan jag gjorde det helt själv och jag har aldrig sprungit ett riktigt traillopp förut. Lidingö ultra räknas inte, det går på parkstigar, cykelbanor, trottoarer och grusvägar.

Träffade lite kändisar att morsa på,  kul att inte vara den enda från TNT. Småpratade lite före start, frös och önskade att jag inte hade varit så överambitiös och pallrat mig dit 2 timmar före start. Där var jag, min älskling och några frusna funktionärer till en början, men det kom fler senare. Då hade jag stått och frusit ett tag.

Banan var jättefin, men rysligt kuperad. Stenhällar, stigar, lite grusväg och till och med obanat fick jag till. Det berodde i och för sig på att jag sprang och tänkte på annat och svängde väster när man skulle höger.

201 höjdmeter fick klockan det till och en koll med funktionärerna gav vid handen att det inte var orimligt. Det var många backar, men i tiden ingår ett knytaskorna-stopp också, den kilometern gick bedrövligt långsamt. I och för sig hade jag knutit skorna väl, men inov8 har ganska hala skosnören. Ibland hjälper inte ens dubbelknut. Får väl börja med trippelknut om det är viktigt att inte behöva stanna.

Jag vågade i alla fall inte chansa, så det blev ett stopp mitt i en nerförsbacke. Det hade varit ännu mer irriterande att stå på näsan i nerförsbacken än det var att behöva stanna.

Jag är glad att jag inte tog 5km, det hade inte varit lönt att stiga upp klockan 6 för det men jag är också tacksam för att jag inte tog 16km för det hade jag aldrig orkat, om resten av banan är lika kuperad som de 10km var som jag sprang. I år var det här precis lagom för mig. Ett annat år kanske jag ger mig på 16 också 🙂